Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Privat

Jiyan Behrozy: Gangstrarna sköt min vän, tre gånger

Det eskalerade vapenvåldet har nått en av de snällaste människor jag känner. Han, en ung man som har varit företagsam sedan tjugoårs åldern. Han hjälper alla som behöver hjälp, har ingen kriminell bakgrund och är allmänt omtyckt av folk i sin hemstad.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det kan låta som en klyscha, men han är verkligen en genomgod mänsklig varelse på, tack och lov, två ben. Det är på torsdagsmorgonen jag får reda på detta. När han skrev att han ligger på lasarettet och inte kan ta emot samtal förstod jag att det var något allvarligt som hänt.

För tre veckor sedan går han till sin butik som vanligt för att öppna, klockan 10:00. Kunderna strömmar in och ut under hela dagen som vanligt och han kunde inte på något sätt föreställa sig att eftermiddagen kunde ha blivit hans sista tid i livet. Klockan 17:30 dyker två personer upp i butiken, maskerade med halsdukar och börjar skjuta. Den ena täcker för sitt ansikte med handen, för att inte bli igenkänd.

Min vän förstod att han var måltavla för skjutningarna, eftersom det var honom de tre skotten träffade. Ett skott i benet, ett skott i armen och ett skott i magen. Det var fler personer i butiken, ungefär åtta kunder och ytterligare två personal. Det han däremot inte förstår, är varför han blev måltavla för en sådan händelse, som han själv beskriver som onödig. "Hur mycket jag än vrider och vänder på det som har hänt förstår jag inte varför det blev just jag och vad de ville mig. När jag sprang ut genom bakdörren medan jag blev skjuten tänkte jag inte på min familj eller mig själv eller något liknande. Det enda jag tänkte på var "Varför?". Jag ville åtminstone ha svar på det innan jag dog, tänkte jag."

Läkarna är förvånade över att han har överlevt. Hans femåriga son tror att pappa har ramlat på isen. Nu har han spenderat 22 dagar på sjukhuset, och är ivrig att få komma hem igen. Han beklagar sig över att vapenvåldet har blivit vardag i Sverige: "nuförtiden räcker det med att man råkar kolla på fel sätt på någon, så kan man bli skjuten av 13-14 åringar".

Det går inte på något sätt att förneka att vapenbrotten och kriminaliteten är vardag i Sverige. Proportionerna av brotten och att de sällan leder till åtal borde vara grund för folkhysteri på gator och torg för att eländet ska ta stopp. Snart har vi alla minst någon i vår närhet som kommer dö eller ligga i flera veckor på sjukhuset av vapenvåldet. Även de vi minst anar ska drabbas av något liknande, blir drabbade. Bör inte regeringen prioritera att lösa kriminaliteten före allt?