I slutet av augusti var valrörelsen i full spinn. Därför var det kanske inte särskilt märkligt att den statliga utredningen som presenterades av utredaren Lenita Granlund den 25 augusti inte blev nämnvärt uppmärksammad i debatten. Detta trots att utredningen behandlade ett ämne som länge varit omdebatterat: gig-ekonomin.
Gigare har en väldigt osäker inkomst
Arbetsmarknaden har förändrats snabbt de senaste åren och tillkomsten av gig-plattformar – appar som erbjuder smidig beställning av matleveranser, taxi och hämtning och bortkörning av skräp och bråte – har växt fram vid sidan av den svenska modellen. De som tar engångsuppdrag på den typen av appar, så kallade gigare, är inte anställda i traditionell bemärkelse. Steget in för att ta ett gig är ofta hyfsat lågt, i praktiken kan man skapa sitt eget arbete, men det är i regel dåligt betalt och det utgår ingen ersättning för den dötid som uppstår mellan väntan på gig. Någon garanti att det finns uppdrag under tiden gigaren arbetar finns inte heller, och på vissa appar gör komplicerade algoritmer det svårt att veta på förhand vad ett gig betalar – vilket gör att gigare har en väldigt osäker inkomst.
När Foodora, ett av de största gig-företagen, tecknade kollektivavtal med Transport 2021 lyftes det fram som historiskt. Ett steg framåt för den svenska modellen enligt vissa: den dåvarande arbetsmarknadsministern Eva Nordmark (S) kallade händelsen ett "styrkebesked". Avtalet gällde dock bara cykel- och mopedbud. Sedan det tecknades har verksamhetens utveckling lett till en ökning av bilbud och lageranställda vilka istället är anställda av ett systerbolag. På hösten i fjol rapporterade SVT (15/11 -21) att om företaget fortsatte expandera i samma riktning skulle antalet anställda utan kollektivavtal snart gå om antalet med. Kanske inte det styrkebesked många hade hoppats på.
Det är ofta just att gig-ekonomin innebär otrygga jobb som kritiken vänsterifrån tar fasta på. Men som nationalekonomen Andreas Bergh och forskaren Joakim Wernberg skriver i den nyligen utgivna essän "Till gigekonomins försvar” (Timbro förlag) finns även en konservativ kritik, som menar att det rör sig om ovärdiga jobb som inte alls bör finnas på arbetsmarknaden.
Det är lätt att instämma med författarna att det dessutom saknats ett liberalt försvar av gig-ekonomins möjligheter. Ett sådant bör ta fasta på att gig-ekonomin levererar något som svensk arbetsmarknad i nuläget desperat behöver: enkla jobb med låga trösklar. Annars blir det svårt att få lågutbildade, som utgör en stor del av de långtidsarbetslösa, i arbete. Den behöver även ta fasta på att gig-ekonomin i grunden innebär precis den typen av experimenterande och innoverande som ska pågå i en marknadsekonomi.
Utöver ett liberalt försvar behövs också liberala regleringar av området. Utredningen föreslår en utvidgad syn på vilka som anses ha ett arbetsgivaransvar, vilket skulle innebära att en del appar till skillnad mot idag anses ansvariga för gigarnas arbetsmiljö. Om det är rätt lösning kan diskuteras, men det står klart att det behövs reformer som tar itu med de värsta problemen för att värna gig-ekonomins fördelar.
