Så sent som för tre veckor sedan valdes Cecilia Wikström, präst från Uppsala men på senare år just profilerad toppolitiker, till förstanamn på Liberalernas EP-lista. Samma dag som listan fastställdes berättade Dagens Opinion om stora inkomster vid sidan om det redan höga politikerarvodet på cirka 90 000 kronor i månaden (Dagens Opinion 15/2). Genom att sedan förra året sitta i börsnoterade bolagsstyrelser uppbär Wikström ytterligare kring 70 000 i månaden, enligt en beräkning (SVT 19/2).
Dessutom ingår redan i grunden förmånliga tillägg i rollen som folkvald på EU-nivå. Parlamentarikerna har ett väl tilltaget traktamente (drygt 3 000 kronor per natt) och en lite vag, månatlig klumpstödssumma på kring 50 000 kronor - det kallas formellt kontorsstöd men behöver på inget sätt redovisas. Vi pratar inte kaffepengar här. Det går alltså att förstå Liberalernas desperation.
Under gångna helgen tvingade Liberalernas partistyrelse mycket riktigt Wikström att välja: Näringslivet eller listplats? Vilken bild partiet vill sätta är tydligt. ”Vi har vädjat till Cecilia att välja den viktiga EU-valrörelsen men Cecilia har valt att behålla sina uppdrag. Vi beklagar verkligen det”, sa partisekreterare Maria Arnholm (Expressen 10/3). En praktiskt enkel dramaturgi: Karriäristen som bländas av fina sammanhang och sätter den privata sfären framför partiet. Gå inte på det spinnförsöket. Ett alternativt sätt att se det är att Wikström helt enkelt inte gick med på premissen. Hennes bud var att stå kvar. Utifrån det fick ledningen ta beslut.
En total månadsslant som gott och väl ser ut att sniffa upp över 200 000 kronor i månaden. Om inte mer. Visst sticker det i ögonen? Om vi håller oss till politikerjämförelser tjänar inte Sveriges statsminister så pass mycket. Det är inte långsökt att få bilden av ogripbart stora ekonomiska ersättningar på en nivå som gör att sidouppdrag inte borde vara nödvändiga. För att inte tala om hur ”bara” själva EU-ersättningarna i sig för vanligt folk lär framstå som totalt omotiverade.
Cecilia Wikström är för den misstänksamme lätt att placera in i en större berättelse där ett slags liberal europeisk elit ställs mot folket på marken. Att hon på olika sätt faktiskt arbetat för EU-öppenhet kan i sin tur också naggas i kanten något av att inte heller hon gått med på att redovisa det tidigare nämnda extra stödet på 50 000 i månaden.
Att principfrågan här lyftes var i sin tur bra. Detta ämne är mycket större än Wikström och Liberalerna. Det finns inga egentliga regleringar på området och det kan då finnas ett värde i att partier, eller Sverige som land, träffar en gemensam moralisk uppförandekod. Ser vi det som acceptabelt att ta externa uppdrag? Ska det finnas en rent ekonomisk nivågräns moraliskt och spelar det in vad det rör sig om för verksamhet och om bolaget är börsnoterat? En principiell debatt är mycket rimlig. Nog finns det två sidor av myntet här: Det kan innebära en risk för dubbla stolar om lagstiftare sitter i bolag – samtidigt går det att argumentera för att anknytning till näringslivet också kan ha ett värde. Komplext värre.
Den större principfrågan är viktig men för att kasta oss tillbaka till detta enstaka fall ska ingen skugga rimligen falla över Wikström. Partiets behandling av henne är långt från värdig. Det framstår som om Liberalerna agerar i sent påkomna eftertänksamhetens affekt. Det var trots allt aldrig någon hemlighet att Wikström tog på sig styrelseuppdrag i börsnoterade bolag. I februari respektive juni 2018 skrevs det om hur hon klev in i styrelserna. Informationen fanns därtill öppet på hennes hemsida.
Såväl partiets valberedning som Jan Björklund har medgett att de kände till den välbetalda bisysslan. Björklund har till och med medgett att hans instinktiva svar var att gratulera.
Inte ens här och nu står det heller tydligt klart varför Wikström egentligen petas. Handlar det om principen eller beloppen? Jan Björklund nämnde själv i helgen att han först inte hade känt till ersättningsnivån (Expressen 10/3). Som om han inte själv hade kunnat ställa frågan om det nu hade avgjort lämpligheten. Hade det gått smärtfritt bra om en något lägre arvodering varit aktuell? Nu slutar det hela i ett slags godtyckescirkus som i sin principlöshet är dyster att betrakta.
Visst måste partier ta hänsyn till opinion och även etiskt handlande bortom regelboken - det allvarliga här är den liberala dubbelmoralen. Gärna styrelseuppdrag, så länge det inte blir massmedialt inför ett val.
Att Liberalerna befinner sig i djup kris behöver inte påpekas. Opinionsläget dippar lojt ned mot ständigt nya bottennivåer. Ett internt ideologiskt sår som ännu inte torkat efter delade meningar under och efter regeringsbildningen finns kvar.
Det kan vara frestande att ta snabba, så kallat effektiva beslut. Ansvar bara måste tas, hur ansvarsfullt det sedan blir får lösa sig i efterhand. Bilden utåt får däremot inte bli för dålig. Om det inte blir rätt kan det förhoppningsvis åtminstone se rätt ut för väljarna. Det är tragiskt att se hur ett parti med liberalism i namnet som därtill gärna självt gör anspråk på att vara eftertänksamt och att se nyktert och principiellt på svåra frågor nu agerar i hetsig panik.
Motivet står glasklart. Medier och väljare skulle inte behöva fokusera på Wikströms ekonomi under valrörelsen i maj. I stället får man nu en märklig petningshistoria på halsen. Det är inte säkert att det, ur Liberalernas perspektiv, är till det bättre.
