Går det att bygga en helt klimatneutral bil? Frågan är inte så enkel som den kan verka. De många elbilar som redan rullar på svenska vägar är visserligen utsläppsfria under driften, så länge de laddats med fossilfri el.
Men även utsläppsfria bilar innebär en resursintensiv tillverkning, och efter livstiden till en skrotning som normalt leder till än mer klimatgaser i atmosfären. Undersökningar visar på att en elbil genererar 20-30 ton koldioxidutsläpp under sin livstid.
Det är det som Polestar, den delvis Volvo-ägda och till stor del svenska elbilstillverkaren ska försöka lösa. I sitt stramt inredda showroom på Norrlandsgatan – mitt i Stockholms finanskvarter – berättade utvecklingschefen Hans Pehrson häromveckan om arbetet med Polestar 0, den helt klimatneutrala bilen.
Projektet är svårt och ambitionen stor. Moderna bilar byggs med tiotusentals komponenter, tillverkade av över hundra olika material. Det är inte bara stålet i chassit som måste skapas utan användning av kol, bara det en utmaning som kräver avveckling av en tillverkningsmetod som förfinats under 1 000 år. Alla bilens metaller, såväl järn som de sällsynta jordartsmetaller som används i batterierna, måste brytas på ett hållbart och fossilfritt sätt. Däcken måste produceras av hållbart gummi. Tusentals mindre komponenter, allt från elektroniska komponenter, halvledare och kablar till ädelgaser, smörjmedel, stötfångare och läder ska tillverkas utan några nettoutsläpp av klimatgaser.
Det blir också svårare för konkurrenterna att komma undan med "greenwashing”
Och här fuskas det inte med någon klimatkompensation. Inga trädprojekt i Afrika ska rättfärdiga bolmande skorstenar i väst.
Det är det där sista som gör Polestars projekt lätt att gilla. Visst är de designtunga miljöerna i finanskvarteren långt ifrån den folkliga air som en gång skimrade över Volvo. Det är knappast en ljusblå Volvo 240 – sinnebilden av den svenska folkbilen – som rullar ut från Polestars fabriker. Men genom försöka hitta ett sätt att göra sin bil helt fossilfri tar man klimatfrågan på allvar och bidrar till fordonsbranschens omställning i stort. Det finns något solidariskt i det, givet att de löper linan ut. Metoder och tekniker utvecklas och förfinas. Underleverantörer sätts på prov och kan bygga upp sina företag för att sedan leverera även till andra fordonstillverkare. Det blir också svårare för konkurrenterna att komma undan med "greenwashing” och tveksamma klimatkompensationsprojekt om Polestar ärligt kan säga att deras bil är klimatneutral.
Polestars resa är påbörjad, men det är lång väg kvar och det är långt ifrån säkert att den höga hastigheten som färden ska gå i är realistisk. Redan om två år ska bilens "ingredienser” vara färdiga för "kockarna" , arkitekterna som sedan utifrån de fossilfria komponenterna ska pussla ihop en bil. ("Lyckas vi inte ta fram fossilfritt nickel får de klara sig utan nickel”, som Hans Pehrson uttryckte det.) 2030 ska Polestar inte bara ha en prototyp utan en färdig produktionsbil som kan rulla ut till konsumenter. Om drygt fyra år ska de bygga en fabrik, fast de inte ännu vet vilka delar som ska produceras där eller hur.
Ambitiöst, som sagt, ibland på gränsen till det stolliga. Men kanske kan man räkna hem affären även om man inte lyckas med tidplanen. Förr eller senare måste vi klara klimatomställningen, och ju förr desto bättre. Kan man skaffa sig ett tekniskt försprång eller etablera varumärket som klimatsmart skadar det säkert inte.
