Nästan lika intressant som Tidöavtalets innehåll, är punkterna det inte innehåller. Ett politikområde som är högst centralt, men som inte omnämns alls är bostadspolitiken. Som statsminister verkar Ulf Kristersson (M) inte redo att gå fram med en reform för friare hyressättning – kanske för att det är en fråga som redan orsakat en regeringskris.
Det är i så fall olyckligt. Bostadsbristen är påtaglig i de flesta städer, och i de allra största – särskilt Stockholm – är situationen katastrofal. Det är få områden där så stort reformbehov möts av en sådan påtaglig brist på politisk vilja.
Det sorgliga är att väldigt lite har hänt sedan dess
Problemet illustreras väl i en debattartikel i Svenska Dagbladet (4/11) signerad Stockholms Handelskammare. En analys av andrahandsmarknaden i Stockholm visar att priset för att hyra i andra hand ibland är mer än dubbelt så högt som för förstahandskontrakt. Trots det är söktrycket högt, med många svarande per annons.
Dagens situation är på många sätt bakvänd. Unga människor, som i regel är mindre rotade, mer benägna att flytta för en utbildning eller ett nytt jobb är i praktiken utelåsta från hyresmarknaden. Om man inte har råd med höga andrahandshyror förstås, vilket unga som i regel tjänar mindre har i lägre utsträckning. Har man en kontantinsats är bostadsrätt en möjlig utväg, men det är det långt ifrån alla som har. Och med fler kreditrestriktioner som skuldkvotstak och amorteringskrav har även den vägen blivit ännu svårare att välja.
Det är inte heller rimligt att unga ska behöva fatta ett så stort beslut som att köpa ett hem för att det inte finns nog med hyresrätter. Att många sedan säljer bostadsrätten när de samlat nog med ködagar till en attraktiv hyresrätt är ett tecken på ett i grunden felkonstruerat system – som skyddar de starkaste, som har tid att köa i decennier eller redan är inne på marknaden, snarare än de som behöver bostad nu. Hårdast drabbade av den outsider-problematiken är som brukligt unga och invandrare. Det är de som tvingas betala andrahandsmarknadens ockerhyror för att ens ha någonstans att bo.
På sextiotalet blev den dåvarande statsministern Tage Erlander (S) hårt kritiserad för rådet att ett ungt par som ville ha lägenhet skulle ställa sig i bostadskön. Det sorgliga är att väldigt lite har hänt sedan dess, rådet är lika hopplöst nu som då. Sorgligast dock är att den nya borgerliga regeringen inte heller verkar redo att göra något åt det.
