Den svenska europaparlamentarikern David Lega (KD) har varit på en bjudresa i Förenade Arabemiraten, rapporterar Aftonbladet (23/1). Flyg, boende på femstjärnigt lyxhotell och restaurangmiddagar betalades av diktaturen, där politiska partier är förbjudna, homosexualitet kan leda till dödsstraff och kvinnors rättigheter är kraftigt kringskurna.
Till sitt försvar hade Lega flera saker att säga. Dels pekade han på att han själv röstat för ett hårt fördömande av Förenade Arabemiraten, och därmed gick hårdare ut än sitt egna parti. Det menar han talar mot att han skulle vara köpt av diktaturen. Han pekar även på landets avgörande vikt för stabilitet i Mellanöstern, och dess vilja att "närma sig Europa" och menar att det därför behövs dialog med landet. Lega är även tydlig med att det finns diktaturer som det inte vore aktuellt för honom att åka till. Som Kina och Iran. Gränsen mellan diktatur och diktatur handlar, enligt Lega, om regimens vilja att föra samtal.
Att framhålla vikten av dialog, och påpeka att man minsann framförde kritik väl på plats i landet framstår som naivt. Särskilt i ljuset av hur resan använts av diktaturens egen nyhetsbyrå. Där beskrivs delegationen som Lega varit del av som väldigt positiv till besöket i , medlemmar sägs ha lovordat det stora antalet kvinnor på höga poster i regering och civilsamhälle. Lega ska ha sagt att "varje enskilt möte vi hade var värt att besöka Förenade Arabemiraten för".
Bakom diktaturers frikostighet ligger det vanligen en dold agenda, som i regel är mindre uppenbar än att försöka "köpa" röster i linje med de egna intressena. Att lyssna på kritik utan att faktiskt behöva förändra något är ett billigt pris att betala för att få låna demokratiskt valda till sitt pr-maskineri. Att resan skett i enighet med EU-parlamentets regelverk är dessutom en klen tröst – som om det egna omdömet kunde ersättas av ett torrt policy-dokument.
Främst som det verkar vara en sorts märklig standard att europaparlamentariker inte betalar sina egna resor, utan låter sig bjudas av vidriga diktaturer. Lega hänvisar till att de resemedel som erbjuds parlamentarikerna är lågt. Återigen ett moraliskt svagt resonemang, som att det bara går att göra det rätta när det inte kostar. Visst går det att, som David Lega, hoppas att medlen höjs i framtiden så att utbildande resor kan genomföras utan risk. Fram tills dess vore det rakryggade dock att avstå och stanna hemma, om besöket betalas av en människorättsvidrig diktatur.
