Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt TTELA
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Lars Helldin: Ingen nyhet för dem att vara isolerade

Tänk dig att vara ensam och isolerad trots att det finns fullt av människor runt omkring dig. Tänk att du har arbetsförmåga som ingen vill ha. Många känner igen sig sedan tidigare men för de flesta kom det som en chock då Covid-19 drabbade landet.

TTELA Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkrönikörer representerar däremot ett bredare spektrum i debatten.

Att inte få träffa sina barn och barnbarn eller omvänt att de inte får träffa dig. Att jobb och företag som du tagit för givna helt plötsligt brutalt försvinner. Ursula von der Leyen, EU- kommissionens ordförande, sa nyligen att det kan bli nödvändigt att äldre vistas avskilda från samhället året ut.

För personer med psykisk ohälsa, speciellt schizofreni, är det ingen nyhet att vara isolerad eller inte ha något jobb. Sjukdomen drabbar de flesta i unga år och följer dem sedan hela livet. Genomsnittsålder för insjuknande i vårt område ligger mellan 25 och 30 år. Sannolikt har de då varit sjuka i flera år före diagnosen. Förstadier till sjukdomen som bristande energi och prestationsförmåga, tappat socialt kontaktnät, ångest och sömnsvårigheter har misstolkats och inte sällan lett till att de tidigare blivit behandlade för en depression. Först då den första psykotiska episoden bryter ut uppstår misstanken om schizofreni.

I vår forskning undersöktes en grupp i Fyrbodal som motsvarar cirka två tredjedelar av alla med sjukdomen. Bara styvt hälften av dem hade mer än en social kontakt per vecka om man bortser från oplanerade möten på gatan eller i affären. När vi sedan frågade med vem så var svaret inte sällan någon som jobbar inom psykiatrin eller kommunen. Tre av fyra för männen och en av tre för kvinnorna hade aldrig haft en stadigvarande partner och en stor majoritet, 75%, levde ensamma.

Tillsammans med universitet i Milano och Neapel jämförde vi situationen för patienter där och Fyrbodal. I Neapel hade 44% hel- eller deltidsstudier eller arbeten jämfört med bara 16 respektive 17% i de andra två områdena. Samtidigt levde 90% i familjer i Italien medan siffran i vårt område är 25%. Parallellt fann vi inga skillnader i hur svår sjukdomen var eller varierande funktionsförmåga.

Vår jämförelse visar på stora likheter mellan grupperna men samtidigt att hur samhällets stöd är utformat har stor betydelse. Jag förespråkar inte Italiens modell men resultatet visar att det finns stora möjligheter att förändra till det bättre. I min förra krönika liknade jag livslängden för personer som har schizofreni med en bil från 1930-talet. Samtidigt tvingas vi konstatera att deras resa genom livet också präglas av komforten i en sådan bil.