Utsvängda byxor, en valrörelse som nästan enbart handlar om kärnkraften, en energikris som driver upp inflationen till tvåsiffriga tal. Har Sverige rest tillbaka i tiden till 1970-talet? Känslan försvagades inte av de paralleller som professor emeritus i ekonomi Lars Calmfors drog mellan dagens situation och 70-talet på tankesmedjan SNS seminarium om nästa års avtalsrörelse (13/10).
Likheterna är många, fast även olikheterna. Sverige har till skillnad från under 70-talet en självständig riksbank, flytande växelkurs och en annan trovärdighet kring inflationsmålet. Det är inte en självklarhet att lönebildningen kommer att driva svensk ekonomi in i en inflationsspiral.
Men situationen och de hopande orosmolnen kan få vem som helst att fingra nervöst på plånboken. Även om de flesta fack signalerat att de inte tänker kräva full kompensation för hela inflationen förväntas lönekraven bli höga. På många sätt är det naturligtvis begripligt. Som Torbjörn Johansson, avtalssekreterare på LO, uttryckte det på SNS-seminariet har breda grupper inga marginaler, utan lever ur hand i mun. Det är svårt för facken att sälja till sina medlemmar att de ska vara återhållsamma och tänka på samhällsekonomin i en situation där de mest utsatta måste välja mellan mat och värme.
Höga och generella lönekrav är dock precis sådant som riskerar att leda till en återkomst för 70-talets inflationsdrivna lönebildning, vilket skulle skada både löntagare och företag än mer. Som Lars Calmfors pekade på under seminariet är det betydligt bättre om de mest utsatta kompenseras för prisökningar genom finanspolitiken snarare än genom lönekuvertet. Det förbättrar situationen för låginkomsttagare utan att samtidigt försvaga deras position på arbetsmarknaden och utan att bidra lika starkt till inflationen. Förutsättningen är dock att inte heller regeringen är för frikostig med spenderandet. Det högkostnadsskydd som Moderaterna pratat om i valrörelsen är både generöst och riktat till breda grupper. Risken är tydlig att det tillsammans med andra kompenserade bidrag späder på inflationen. En bättre utformning är dock fortfarande möjlig att införa.
1990-talskrisen gav oss inte bara en självständig riksbank och det finanspolitiska ramverket utan i förlängningen även Industriavtalet, som innebär att svensk konkurrenskraft måste gå före kortsiktiga löneökningar. Arbetsgivare och fack har förenats i övertygelsen om att en stabil arbetsmarknad och en långsiktig tillväxt stärker både företagen och reallönerna.
Men håller det handslaget även i kristider? LO:s grepp över de enskilda fackförbunden är svagare och samordningen har varit långt ifrån självklar de senaste avtalsrörelserna. Målarna och Elektrikerna har aviserat att de tänker kräva tydliga reallöneökningar i sina anspråk. Om frifräsande fack tillsammans med staten eldar på inflationen är faran stor att vi snart är tillbaka i 1970-talet i mer faktiskt mening.
