Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Stagnerar. Statsminister Magdalena Andersson (S) och justitieminister Morgan Johansson (S) har inte många segrar att fira de senaste åren. Bild: Claudio Bresciani/TT
Stagnerar. Statsminister Magdalena Andersson (S) och justitieminister Morgan Johansson (S) har inte många segrar att fira de senaste åren. Bild: Claudio Bresciani/TT

Joakim Broman: Inte fyra år till utan framsteg

Den S-ledda regeringen kritiserades för passivitet redan 2018. Fyra år senare har de politiska framstegen ännu en gång uteblivit – och en rad områden gått i helt fel riktning.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När den förra mandatperioden skulle summeras inför valet 2018 kunde man konstatera att i princip inga politiska framsteg gjorts. Arbetslösheten, som S lovat skulle vara EU:s lägsta 2020, hade i princip stått stilla och ökat i utsatta grupper. Många vårdköer hade dubblats på fyra år. Utvecklingen i utsatta områden och för brottsligheten hade tydligt försämrats. Mandatperioden hade därtill präglats av misslyckanden och skandaler: diplomatiska kriser, Transportstyrelseskandalen, och politiska haverier som gymnasielagen och Reepalu-utredningen om vinster i välfärden.

Ytterligare fyra år senare måste domen för den socialdemokratiska regeringen bli än värre. Det är svårt att hitta några politiska framsteg att tala om. Slutresultatet av januariavtalet är magert. Regeringen pekar gärna på att sysselsättningsgraden är hög, men ignorerar precis som 2018 att läget på arbetsmarknaden är riktigt dåligt för utsatta grupper. Områden i stort behov av reform – som skattesystemet och bostadspolitiken – har präglats av låsningar och stagnation.

Än värre är de allvarliga bakslag som tycks ha överraskat regeringen, trots att de ofta hade kunnat förutses. Cementkrisen avvärjdes bara tillfälligt med en framhastad nödlag, och löper stor risk att blossa upp igen efter årsskiftet. Energikrisen må ha sin grundorsak i Rysslands utpressning av Europa, men har gjorts flera resor värre av att regeringen med politiska medel drivit fram stängningar av kärnkraftsreaktorer.

Det grova våldet har fortsatt att öka, och även om inte regeringen i direkt mening kan lastas för skjutningar måste man fråga sig om de politiska åtgärderna varit tillräckliga. Polistätheten är fortfarande betydligt lägre än 2010. I statsministerduellen pekade Magdalena Andersson (S) på att regeringen "höjt 70 straff”. Men i veckan meddelades att två ungdomar som bröt sig in i en villa och sköt en familjefar i benen framför ögonen på hans barn dömdes till ungdomsvård på ett drygt år. Den så kallade Nytorgsmannen kan vara ute efter 3,5 år, efter ha dömts för 35 sexualbrott varav sju våldtäkter. Finns det alltså inte, enligt Socialdemokraterna, någon anledning att ytterligare skärpa straffen och se över straffrabatter?

Att de senaste åren kanske framför allt präglats av diverse regeringskriser, misstroendevotum och fallna statsbudgetar vill Magdalena Andersson gärna lasta oppositionen för. Men dessa politiska kriser har i grunden samma orsak som de sakpolitiska kriserna och den allmänna stagnationen: regeringen har misslyckats med att samla en majoritet för en tydlig inriktning. Att isolera Sverigedemokraterna kan tyckas vällovligt, men det löser varken arbetslösheten, cementfrågan, energiförsörjningen eller gängvåldet.

Svenska väljare tenderar att rösta för vad man vill se i framtiden snarare än baserat på tidigare resultat. I detta fall kan man dock räkna med att ytterligare fyra år med Socialdemokraterna kommer att likna de senaste åtta åren. Inget tyder på att Magdalena Andersson kan vända utvecklingen; Socialdemokraterna har i denna valrörelse inte ens presenterat en ekonomisk politik. Man går helt enkelt till val på att bli omvalda. Det är ett av många goda skäl att rösta för ett maktskifte på söndag.