”Nato har medvetet militariserat de forna öststaterna och idén om Nato-medlemskap för Ukraina bidrar (...) till att öka spänningarna i Europa…”
Citatet ovan kommer inte från Vladimir Putin, Sergej Lavrov eller någon annan i den ryska statsledningen, utan från Anne Ramberg, som 2000–2019 var generalsekreterare i det inflytelserika Advokatsamfundet.
Såväl Anne Ramberg som Dagens Nyheters TV-krönikör Johan Croneman kritiserar vad de ser som ensidig medierapportering om Rysslands militära upptrappning vid Ukrainas gräns. Enligt Croneman är två nya SVT-dokumentärer ”öppet antiryska”, det är ”knappast möjligt” att anklaga Ryssland för expansionism och landet är snart ”helt inringat av Natomedlemmar” (DN 18/1).
Både Rambergs och Cronemans påståenden är enkla att tillbakavisa. Det är direkt vilseledande att påstå att Nato ”medvetet militariserat” de forna öststaterna, då Nato inte har några egna militära förband. Länder som Estland, Lettland och Litauen har inte gått med i Nato för att de vill ha krig, utan för att de vill leva i fred från nya ryska aggressioner. De enda Nato-länder som Ryssland delar en sextondel av sin landgräns med är de baltiska länderna, Polen – och Norge.
Ramberg och Croneman är knappast några Putinkramare som högerextremisterna i Nordfront, som skrivit till ryska ambassaden och bett om ursäkt för den ”enorma hets mot Ryssland” som de menar pågår i svensk media. Däremot går det en röd tråd från intellektuella som författarna Karl Vennberg och Artur Lundkvist på 1950-talet till Ramberg och Croneman i dag.
Då som nu finns det personer på uppburna positioner som intar det som under kalla kriget kallades för den tredje ståndpunkten, det vill säga att man inte vill välja sida mellan stormakterna. Croneman skriver rakt ut att det är ”svårbegripligt” att svensk media ”så hundraprocentigt kastar sig in på Natos & USA:s sida i den här komplicerade och komplexa konflikten” (DN 18/1).
Johan Croneman har visserligen rätt i att den historiska bakgrunden till konflikten mellan Ryssland och Ukraina är komplex – om man vill kan man dra historien ända tillbaka till Kievriket på 800-talet. Men i grund och botten handlar konflikten om huruvida ett land och dess befolkning själva ska få bestämma över sin framtid, eller om det är stormakterna som ensamma ska få diktera villkoren och rita om gränser med våld. Att uppmana sina läsare att ”förstå Ryssland” är en sak, men det kan aldrig ursäkta Kremls handlingar och inte heller gör det Nato till lika goda kålsupare.
För Vladimir Putin är dagens konflikt uppenbarligen en fortsättning på kalla kriget. Redan 2005 menade den ryske presidenten i ett tal till parlamentet att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets största politiska katastrof, och Rysslands krav på Nato att inte ta in nya medlemmar (inklusive Sverige och Finland) tyder på att man vill tillbaka till ett Europa med intressesfärer likt det forna östblocket.
Men att Putin fortsätter tillämpa kalla krigets logik är inget skäl till att vi i Sverige också ska göra det. Det är dags att kasta den tredje ståndpunkten på historiens sophög en gång för alla.
