Svenska skolan sviker sitt kompensatoriska uppdrag. Föräldrarnas utbildningsbakgrund blir allt mer betydelsefull för hur eleverna presterar. Barn med utländsk bakgrund klarar sig sämre än tidigare. Eleverna med störst behov är de som drabbats värst av skolans sviktande kvalitet.
Verkligheten som Emma Leijnse skildrar i den nyligen utkomna reportageboken I en annan klass (Natur och Kultur) är inte ny eller okänd. Många kartläggningar och rapporter har belagt utvecklingen. Men Leijnses skildring av sina besök i två skolklasser ger en tydlig, mänsklig gestaltning av problemen.
De två klasserna representerar ytterligheter på ett spektrum. Den ena ligger i ett utsatt område i Malmö, den andra i akademikerstaden Lund. När barnen i Lund får läxhjälp från sina i regel högskoleutbildade föräldrar, hjälper barnen i Malmö sina föräldrar med svenskan. Betyget C, i mitten av skalan och väl över godkänt, är ett bra betyg för Malmöskolans elever, för Lundaföräldrarna innebär det stor besvikelse. Såväl förväntningar som förutsättningar är som natt och dag.
Att vissa elever får med sig bättre förutsättningar går aldrig att komma ifrån, men en bra skola kan hjälpa övriga att komma ikapp. Beklämmande är hur de sociala förutsättningarna idag speglas av skolans förutsättningar. Eleverna från högutbildade hem har också mer högutbildade lärare. Eleverna med svenska som andraspråk har lärare med överlag sämre språkkunskaper. Flera gånger reagerar Leijnse på att hon har svårt att förstå vad vissa lärare på Malmöskolan säger.
Ruljansen i lärarlaget skiljer sig också markant, det är svårt att locka lärare till utsatta områden och många blir kortvariga. Kontinuiteten blir lidande. Försök att locka lärare med höjda löner har inte haft nämnvärd effekt. Delvis för att öronmärkta pengar inte alltid använts för syftet, delvis för att en del satsningar blivit kortvariga.
Problem med likvärdigheten grundar sig även i vilken typ av pedagogik som blivit rådande. I en intervju i Skolvärlden (21/10 -21) menar den uppmärksammade läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim att klassiska undervisningsmetoder borde göra comeback i svensk skola. Hon vänder sig mot så kallad "produktpedagogik" där eleven förväntas söka upp kunskap och arbeta självständigt utifrån lärarens instruktioner. Det är ett undervisningssätt där läraren ska coacha snarare än undervisa.
Mannerheim menar dessutom att ett ensidigt fokus på bedömning tagit över. Tid för övning och inlärning har blivit mer knapp, istället förväntas eleverna ständigt visa vad de kan. Det som bedöms är dessutom vaga "förmågor", snarare än erhållna faktakunskaper. För elever som redan fått med sig goda kunskaper hemifrån behöver det inte vara ett problem, för elever som skulle behöva hämta in de kunskaperna blir det förödande.
Det är en ordning som slår ut många elever, och skapar stor stress för andra. Ändå har den typen av idéer fått stort genomslag i läroplaner som betygskriterier, såväl som i klassrummen. Utöver utsatta skolors markant sämre förutsättningar blir det ytterligare en faktor som starkt missgynnar de svagaste eleverna. Resultatet syns tydligt, i klassrum som omöjliggör klassresor.
