Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: TT, LNB

Klimatet betalar priset för de gröna skygglapparna

Om Tysklands omställning är så “otroligt snabb”, vad ska man då kalla Sveriges? Miljöaktivister och miljöpartister lyfter gärna fram FN-organet IPCC:s varningsrop om klimathotet, men blir tysta när samma panel lyfter fram ny kärnkraft som en nödvändighet.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Tyskland genomgår en “otroligt snabb energiomställning”, skrev SvD:s klimatexpert, professor Johan Rockström häromveckan (25/1). För första gången är den förnybara andelen större än kolkraften i den tyska elproduktionen. Efter en utredning överväger landet att sätta ett slutdatum för när kolet ska vara borta ur energimixen.

En snabb utfasning av kolkraften är förstås nödvändig om klimatmålen ska nås. Just därför är det intressant att notera att den i miljörörelsen omhuldade tyska energiomställningen faktiskt inte är särskilt snabb. För det första är den inte tillnärmelsevis tillräcklig för att på allvar tackla klimatfrågan. Som Joshua Goldstein och Staffan Qvist – författarna till den uppmärksammade boken “A Bright Future” – skriver i Wall Street Journal: inte ens om hela världen hade samma ambition och investeringsvilja som Tyskland inom förnybar energi skulle omställningen vara tillräcklig. Att få bort koldioxidutsläppen från världens energiproduktion skulle med denna takt ta 150 år.

Men “energiewende”, som omställningen kallas på tyska, är inte heller snabb om man exempelvis jämför med när Sverige fasade ut fossila bränslen i energiproduktionen. Kärnkraftsutbyggnaden under 1970- och 80-talen innebar att Sverige adderade fossilfri el i fem gånger så hög takt som Tyskland gör nu. Som Goldstein och Qvist skriver halverades Sveriges totala koldioxidutsläpp, samtidigt som elproduktionen fördubblades.

Sanningen är att miljörörelsen och gröna partier runt om i världen blundar när kärnkraften kommer på tal. Med hänvisningar till enstaka studier om att ett helt förnybart elsystem är teoretiskt möjligt ignorerar man att inte ens en av världens snabbaste utbyggnader av sol- och vindkraft ens kommer i närheten av att lösa problemen. Om hela världen byggde fossilfri el i samma takt som Sverige under den tiden skulle kolkraften vara utfasad inom tio år.

MP-språkröret Isabella Lövin framförde i valrörelsen att kärnkraften är för dyr att bygga ut: 1 kr per kWh, jämfört med runt 40 öre för ny vindkraft. Men det stämmer knappt ens för de kärnkraftsprojekt som gått riktigt snett. I Abu Dhabi uppskattas ny kärnkraft ge el för runt 50 öre/kWh – ungefär samma pris som statliga Energikommissionen räknade fram 2016.

Räknar man dessutom med att vindkraften har en dold kostnad, i form av att den måste täckas upp av andra kraftslag när vinden slutar blåsa vid fel tillfälle, är prisskillnaden marginell.

De argument man hade mot kärnkraften på 1980-talet – oro för säkerheten, slutlagringen – har också malts ner av den tekniska utvecklingen. Därför ignorerar man helst kärnkraftsfrågan. Kanske är det därför Rockström inte nämner kärnkraften en enda gång, trots ett helt uppslag om Tysklands omställning. Vindkraften byggs ut, men kolet blir kvar. Det är priset för att behålla de snygga och miljövänliga 80-talsglasögonen på.

Om världen misslyckas med klimatomställningen kommer miljörörelsen att vara medskyldig.