KRÖNIKA • Ibland målar någon Vattenbärerskans bröst gula. Två nätta färgklickar på en annars gråblå skulptur, på ett annars oansenligt torg någonstans i Solna. Om somrarna händer det att någon häller såpa i vattnet hon står i.
Egentligen ramas torget in av skyltar som säger att hundrastning är förbjuden, men dagtid är det övervägande hundar med ägare som passerar torget. Åtminstone under de sommarfria dagarna. De senaste årens sommardagar har platsen försiktigt levt upp och bjudit in fler att stanna ett slag. Längs torgets kanter har små uteserveringar spridit ut sig. Men de är långt ifrån självklara, tillståndsansökningar skickas fram och tillbaka i en stilla dans mellan näringsliv och förvaltning.
Uteserveringarna kan inte se ut hur som helst, konstaterar kommunen som i detta fall är Sveriges tredje mest företagarvänliga. Kommunen behöver ”beakta hur staden utvecklas för att säkerställa tilltalande rumsbildningar, framkomlighet för alla trafikslag och god arkitektur”, vilket är det svar jag mejlledes får när jag frågar om någon i förvaltningen vill träffa mig för att prata om levande torg, ihop med ett nej tack till att ses.
I mejlet står: ”Bestående eller tillfälliga inrättningar ska i möjligaste mån vara utformade på ett säkert och estetiskt tilltalande sätt.”
Solna är en välmående kommun, återkommande topprankad i Svenskt Näringslivs bedömningar av kommuners näringslivsklimat och myndighetsutövning gentemot företagare. Förvaltningen har en nära dialog med näringsidkare och bistår med lösningar även vid nej på ansökningar. När Svenskt Näringsliv frågar om företag får den vägledning som de behöver vid tillståndsgivning, tillsyn och kontroll, instämmer de flesta näringsidkarna.
Som om företagare var satta att leverera enligt kommuners planer
Men Vattenbärerskans torg är lika alldagligt dystert som i vilken svensk kommun som helst. Det ramas delvis in av flervåningshus där vissa fasader flagnat. I en månad vilade en bortglömd madrass på ett av stråken in. Men all grönska är prydligt ansad.
När kommuner ställer krav på att företagarnas uteserveringar ska leva upp till en viss standard, är det svårt att se vad de vill ska matchas. Också det temporära ska vara estetiskt tilltalande, fastslås i diverse planer framtagna i diverse kommunhus. I jämförelse med vad? Det kommunalt uppställda alternativet tycks aldrig vara det ödsliga torget.
Kanske kunde den billigare och fulare uteserveringen vara bättre för torget och människorna, än ingen alls?
De kommunala planerna för hur torg ska leva upp är ofta trivsamt sympatiska. Men de stipulerar gärna att det är företagen som ska fylla och bekosta det planerade innehållet. Som om företagare var satta att leverera enligt kommuners planer. En kommunal flerårsplan för levande torg och blomstrande näringsliv, om man så vill. En likriktning sällan förknippad med det som i vanliga fall kallas just blomstrande, och en planering sällan sammanhörande med den spontana ordning som brukar leda till liv.
Kanske är det just planen som förtar dynamiken från de svenska torgen. Den lämnar så lite utrymme kvar åt företagarna för skaparkraft och experiment.
Kvar finns tomma torg, med prydliga rabatter. Något ska ju blomstra.
Johanna Grönbäck arbetar på Ratio och sitter i Liberal Debatts redaktion.
