Polisens förmåga att utreda och klara upp gängbrottslighet är som en gammal Volvo som förväntas tävla i Formel 1. Den liknelsen levereras av en polis i Svenska Dagbladets granskning (1/6) av polisens utredningsarbete vid gängmord. Flera poliser vittnar om en dysfunktionell organisation, där resursbrist knappast är det största problemet.
En polis berättar om utredningar där vad som görs anpassas efter utredningsgruppens kompetens och förmåga, snarare än utifrån vad som faktiskt behöver göras. "I bästa fall finns det någon som vet hur man håller ett förhör" säger han till SvD. Att det saknas både rätt kompetens och erfarenhet gör att många fall förblir olösta. I artikeln framgår att över hälften av fallen som hamnar hos polisens Kalla fall-grupp är gängskjutningar med dödlig utgång. En polis menar att man i många utredningar gör minsta lilla, för att kunna säga att man i alla fall försökt. Även om det lilla är långt ifrån allt som hade kunnat göras för att faktiskt klara upp brottet.
Många talar dessutom om att polisen är en myndighet med lågt i tak, och flera vittnar anonymt för att de inte vill stöta sig med sin arbetsgivare. Jacob van Rooij, som vittnar i eget namn, menar att man kan bli utfryst i organisationen om man lyfter kritik öppet.
Statistik visar dessutom tydligt på att polisen blivit sämre på att klara upp gängbrott. Det rör sig dels om skjutningarna. Andelen uppklarade fall har minskat från omkring 80 procent i början av 1990-talet till 25 procent under perioden 2015-2019. Det framgår i rapporten "Den svenska brottsparadoxen", utgiven av den liberala tankesmedjan Fores. I den går Amir Rostami, docent i kriminologi, även igenom hur statistiken ser ut för andra typer av brott som kan kopplas till den gängkriminella miljön. Utvecklingen av uppklaringsgraden när det gäller sprängningar är ännu mer oroande än för skjutningar. För bedrägerier och bidragsbrott klaras mycket få fall upp: för bedrägerier är det 6 procent av fallen som blir lösta, för bidragsbrott 40 procent.
Intressant är också att utvecklingen avseende dödligt skjutvapenvåld, bidragsbrott och bedrägeribrott verkar sammanfalla. Det tolkar Rostami som ett utslag för att bedrägerier och välfärdsbrottslighet är en grundinkomst för gängen, som återinvesteras i annan brottslighet.
Rostamis slutsats är att insatser bör inrikta sig just på den kriminella ekonomin. Att målet bör vara att öka upptäcktsrisken, bland annat genom att förstärka kontrollmyndigheterna, och fokusera på de kriminella strukturerna snarare än enstaka brott. Lösningen är inte mer resurser till polisen; en fördubbling av anslagen sedan 2014 har inte lett till någon ökning av andelen uppklarade fall.
Det är ingen lösning att slänga mer pengar på en i grunden dysfunktionell organisation. Vanligen föreslagna åtgärder mot gängbrottsligheten – såsom höjda straff – hjälper föga om polisen inte klarar av att lagföra de som begår brotten. Först och främst måste polisens styrning och förmåga öka.
