Jag gick på gymnasiet under Berlinmurens fall 1989. Sommaren 1992 tillbringade jag en sommar i St Petersburg. Då kunde jag tillräckligt mycket ryska för att köpa ett månadskort till tunnelbanan, beställa mat på restaurang och köpa en inträdesbiljett till Eremitaget i den billiga biljettkassan som inte var för turister. Då var vi alla optimistiska. Gränserna hade öppnats, man kunde köpa Coca Cola ur de små kioskerna (för dollar). Men jag kommer ihåg hur stämningen var under kalla kriget. Sovjetunionen och kärnvapenkrig var inget abstrakt hot. En sovjetisk ubåt hade faktiskt åkt rakt in i Karlskrona skärgård.
Under 90-talet då jag studerade internationella relationer menade våra lärare att det är dags att lämna ”biljardbollsmodellen” över hur stater agerar. Stater är inte homogena intressesfärer som inte har kontakt med varandra utom när de studsar i varandra. Handel, turism och forskning över gränserna bildade en allt tätare väv av komplicerade samband som behövde studeras. Det leder också till att makten inte bara finns i form av en kung eller stark ledning, det finns olika maktcentra som behöver studeras.
Det är just spridning av makten som diktatorer som Vladimir Putin, Alexander Lukasjenko, Xi Jingping med flera nu vill motarbeta. Marknadsekonomi och frihandel är bra, så länge det gynnar den styrande eliten. När andra konkurrerande eliter uppstår, slås de ned. Kinas allt starkare kontroll över människors privatliv och ekonomi är ett tecken på detta. Ryssland har planer på att kunna isolera sig från internet. För diktaturer är biljardbollsmodellen ett ideal, eller en modell de utgår från, även om verkligheten är annorlunda.
Allt tyder på att Putin vill bygga upp en ny järnridå. Han vill inte ha kontakter eller samarbete med väst. Han vill måla världen i svart eller vitt. Putin vill ha Ukraina inom rysk kontroll på något sätt. Belarus verkar vara modellen. En hårdför diktator som i praktiken är beroende av Ryssland för att han ska kunna sitta kvar. Det är inget positivt scenario för säkerhetsläget i Europa och Ukrainas folk.
Landet behöver vårt stöd. Därför var det viktigt att riksdagsledamoten Magnus Jacobsson (KD) från Uddevalla var på besök i Ukraina. Det var också viktigt att utrikesminister Ann Linde (S) var tydlig i utrikesdeklarationen.
– Ukraina, precis som Sverige, har rätt att göra sina egna säkerhetspolitiska val. Det är inte upp till Ryssland att diktera dessa genom hot och våld, sade hon i riksdagen.
LÄS MER:Linde: "Inte upp till Ryssland"
Lika tydlig var Danmarks utrikesminister Jeppe Kofod som avfärdade ryska krav på att inga främmande trupper skulle få finnas på Bornholm.
– Låt mig göra detta tydligt: Det är endast Danmark som bestämmer vad som försiggår på dansk mark, uttalade han.
LÄS MER:Danmark ryter ifrån mot rysk varning
90-talet optimism om ett demokratiskt Ryssland som integreras i världsekonomin känns nu långt borta. Landet styrs nu av en kleptokratisk palatsbyggande diktator som tillämpar en nationalistisk retorik där Ukraina ses som en del av Ryssland. Därför ska vi inte förvänta oss ett helt rationellt agerande från Rysslands sida och ta alla officiella uttalanden med en rejäl nypa salt. Att ryska trupper flyttas från områden nära Ukraina kan vara sant, falskt eller helt enkelt en omgruppering för andra taktiska syften.
LÄS MER:M: Överväg skicka materiel till Ukraina
Ukrainas sak är vår, även om vare sig Sverige eller Ukraina är med i Nato. Landet kan stödjas med uttalanden och besök. Men mer handfast hjälp behövs också. Moderaterna förslag om att snabbt undersöka huruvida det finns något försvarsmateriel som går att avvara, utan att vi ”sänker vår egen gard” är något som regeringen borde överväga.
