Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Liberalerna har, trots massiva uppmärksamheten, hamnat i skymundan under (uteblivna) regeringsbildningen. Bild: TT, Jonas Myrholm

Liberalerna, våga er in i matchen nu

När riksdagens ledamöter går på julledighet har vi ännu ingen riktig statsminister. Av naturliga skäl har Centerpartiet stått i centrum. Liberalerna måste nu börja försöka vara med och sätta agenda.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det blev ingen regering. Över hundra dagar har passerat sedan riksdagsvalet. Två kandidater till statsminister har fällts vid skarpa omröstningar. För att konstatera det numera löjligt självklara: Inte mycket har hänt.

I partiernas inre liv lär det vara ganska livat, stormar kan mycket väl äga rum i det tysta. Allt sker inte inför öppen ridå, även om vi har fått se oväntat mycket interna utspel från framför allt Liberalerna under hösten.

Bland annat sa Liberalerna i Skåne nej till att släppa fram Stefan Löfven (S) tidigt (Dagens industri 16/11) och Marcus Nilsen - ordförande LUF Väst - har intagit samma linje (GP 3/12). Så har även självaste ekonomisk-politiske talespersonen Mats Persson (DN 10/11). Om denna debatt förs delvis offentligt, vem vet vad som pyr bakom stängda dörrar?

Från Centerpartiet själva kommuniceras det som storsint och känsligt att de öppnade för att budgetsamarbeta med de rödgröna och att möjliggöra fortsatt styre. Om C, som har de avgörande mandaten, sa nej till Kristersson av formskäl sa man nej till Löfven av sakskäl. Röda knappen mot Kristersson motiverades med själva regeringsfrågan: Man litar inte på Ulf Kristerssons (M) omdöme att hantera parlamentariska situationen.

När det gäller S hette det snarare att åttaprocentspartiet C inte fått sätta tillräckligt märkbara avtryck och att Vänsterpartiets inflytande var problematiskt. Som om det faktum att de utgjorde en del av paketet inte var matematiskt klarlagt från start.

Som talman Andreas Norén slog fast i onsdags kommer regeringsbildningen få ett definitivt avslut snart. Onsdagen 16 januari kommer riksdagen få rösta på nytt och om inte ett förslag antas arrangeras ett sista och fjärde tillfälle en vecka senare. Om en lösning inte ens uppnåtts då har talmannen redan slagit fast hur ett nyval kan äga rum i slutet av april.

En regeringsbildning kräver, när den väl blir av, viss förberedelse och de mindre partierna lär försöka blockera extra val. Mycket talar alltså för att regeringsfrågan avgörs i jul. Konkret handlar det om att vinna Centerpartiets gillande. Samtidigt råder en balansgång.

I partiets profil ligger generös migrationspolitik, men såväl Löfven som Kristersson har investerat stort personligt och politiskt förtroendekapital i fortsatt restriktiv linje.

Var nejet till S i sig ett kärvt förhandlingsbud för att försöka få serverat verkligt stora arbetsrättsliga omtag? Eller var förhandlingen i själva verket bara en process som behövde äga rum för att ytterligare kunna inpränta att allt har prövats när Kristersson till slut släpps fram? Vad Lööfs egentliga slutmål består i är svårt att sia om. Finns ens en mästarstrategi med i bilden?

C har haft en viktig roll. Samtidigt handlar politik om mer än mandat. Liberalerna har nu alla chanser att påverka. Än så länge har L i praktiken lufsat efter C, som intagit en tydligt dominant roll.

Tänk tanken att L till sist sammankallar partiråd och då beslutar sig för hållningen att låta Kristersson regera. Skulle C i det läget retoriskt själva våga stå kvar och vara öppna för att stödja Löfven? Oavsett vilket ställningstagande som blir aktuellt har L inte råd att blygt vänta in sitt liberala konkurrentparti hela tiden.

LÄS MER: Riksdagens beslut är bra för Sverige

LÄS MER: Tillbaka på ruta ett. Avgör budgeten?

LÄS MER: Är C och L plötsligt inte "höger"?

LÄS MER: Låt nu M och KD testa vingarna