I mitten av 70-talet fick Sverige en samlad politik för konst, teater, film och musik. Kulturpolitiska mål, starkt präglade av den tidens politiska vänsteridéer, klubbades. Sedan dess har politikens inriktning förändrats i finliret – kravet att kulturpolitiken ska “motverka kommersialismens negativa verkningar” har tagits bort – men grundinställningen är densamma. Kulturen ska bidra med det ena och det andra till samhällets förbättring, och stat, kommuner och regioner har ett ansvar att se till att medborgarna tar del av kulturen på ett jämlikt sätt.
Den senare ambitionen har dock aldrig infriats, trots “insatser som gjorts i decennier”, som Myndigheten för kulturanalys skriver. Social klass och livsstil påverkar vilken typ av kultur folk ägnar sig åt, vilket “utgör ett hinder för ett brett deltagande”. Det är illa, enligt myndigheten: “Kulturanalys ser grupperingar som inte tar del av stora delar av det offentligt finansierade kulturutbudet”.
Människor har nämligen olika preferenser. Teater-, opera- och konsertbesök är vanligare bland människor i städer än bland folk som bor på landsbygden. Samma sak gäller dock inte för hantverk och hemslöjd, där regionala skillnader är mindre. Kvinnor och högutbildade konsumerar mer “finkultur” än män och lågutbildade. Människor med lägre inkomst tar i högre utsträckning del av folklig kultur. Smakskillnaderna är ett problem för staten, eftersom det strider mot det så kallade delaktighetsmålet.
Men är det problematiskt i verkligheten? Att alla medborgare ska ha tillgång till kultur, både att utöva och ta del av den, är så klart rimligt. Men varför måste det vara samma typ av kultur? Är det ett problem att vissa människor föredrar revyer på folkteatern medan andra hellre ser en Norénpjäs på Dramaten?
Nej, det är det inte. Alla ska förvisso ha chans att ta del av all möjlig konst och musik. Det är därför kultur är kraftigt subventionerad. Gemensamma kulturella referensramar, som att känna till och ha läst några svenska klassiska litterära verk, är så klart viktigt för gemenskapen i ett samhälle. Där har skolan en viktig roll att spela.
Men det betyder inte att alla människor måste ha samma smak. Om opera är bättre än folkmusik är en estetisk fråga, inte en politisk. Det är därför inget misslyckande att politiken inte lyckats förändra människors uppfattningar om vad som är bra kultur. Draget till sin spets är delaktighetsmålet snarare ett hot mot kulturell mångfald, som också är ett mål för kulturpolitiken.
Tjänstemännen på Myndigheten för kulturanalys är medvetna om kulturpolitikens brister. “Myndigheten för kulturanalys rekommenderar regeringen att tydliggöra vad den avser med likvärdig rätt och tillgång till kultur”, står det i rapporten.
Hela idén med att alla ska ha samma kulturella smak bör omprövas. Tillgång är en sak. Vad folk sedan efterfrågar är inte upp till politiken.
