Ojämlikheten i världen har satts i blixtbelysning med anledning av Världsekonomiskt forum i Davos. I SvD (24/5) går det att läsa om en grupp miljardärer som efterfrågar högre beskattning av rika. Oxfam presenterade nyligen siffror som visar att 860 miljoner människor riskerar svält och död. I en debattartikel i Aftonbladet (23/5) skriver organisationen att världens dollarmiljardärer samtidigt ökat sina förmögenheter lika mycket de senaste två åren som de gjorde under de 23 åren dessförinnan.
Förutom vissa logiska inkonsekvenser i artikeln – Sverige som välfärdsstat hålls fram som föredöme och exempel på att "när alla får det bättre blir så blir det bättre för alla", samtidigt som man oroar sig för att det bara är i Ryssland som miljardärernas förmögenheter uppgår till en större andel av landets BNP – så är själva grundpremissen värd att ifrågasätta.
I ett debattsvar (24/5) pekar Johan Norberg, liberal författare och debattör, ut att Oxfam publicerade en liknande rapport inför Davosmötet för tio år sedan. I vilken man varnade för att om de fria marknaderna inte tyglades, skulle världen få miljontals fler fattiga.
Trots att så inte skedde – enligt Oxfams nya rapport fick vi snarare mer marknadsliberalism – så har den extrema fattigdomen minskat under det senaste decenniet. Alltså tvärtemot Oxfams prognoser. Den oroväckande fattigdomsökningen under de senaste två åren är tydligt kopplad till pandemin och även Rysslands invasion av Ukraina, faktorer som fått marknader att stänga och inneburit stora hinder för handel över landsgränser. När vi fått mindre global kapitalism tycks världen ha blivit fattigare.
Tesen att det är negativt med för många miljardärer har fått fäste även i Sverige, och det det ökade antalet inhemska miljardärer diskuteras med oro. Bland annat av ekonomijournalisten Andreas Cervenka i den nyutkomna boken Girig-Sverige (Natur och Kultur). Liknelserna med Ryssland haglar, men utan man gör någon skillnad på miljardärer och miljardärer. Ryska oligarker som skor sig på korruption och skumraskaffärer är något helt annat än exempelvis svenska tech-miljardärer, som gjort sig förmögenheter på att tillhandahålla tjänster som folk och företag över hela världen är redo att betala för. Den skillnaden är inte marginell.
Den hårda retoriken mot ojämlikhet gör inget för att hjälpa världens fattiga, tvärtom. Får den gehör riskerar det att slå hårt mot det som skapar välstånd: öppenhet, handel, innovation och fritt företagande. Det skulle göra de fattiga fattigare, och det förlorar vi alla på.
