Trots att det efter valet existerade en överväldigande riksdagsmajoritet för att byta ut den rödgröna regeringen misslyckades M att omvandla detta parlamentariska flertal till ett regeringsunderlag.
Nyligen konstaterade statsvetarprofessorn Tommy Möller (Kvartal 4/4) att M riskerar att stå inför en lång ökenvandring om Centerpartiet och Liberalerna permanent förflyttar sig till politikens vänstersida. Att det allt oftare talas om hur samarbetet mellan de fyra partierna bakom januariöverenskommelsen håller på att fördjupas talar för att Möller kan ha rätt.
Vad innebär det att leda den borgerliga oppositionen i detta läge, och hur ska den socialdemokratiska statsministern kunna bytas ut? Bortsett från en utbredd förhoppning om att C och L ska ångra sig, är det frågor som M i dag saknar fullgoda svar på.
Men Moderaternas identitetskris är också sakpolitisk. Det är inte länge sedan frågorna om jobb och ekonomisk politik hamnade i topp bland väljarnas prioriteringar. Fredrik Reinfeldts framgångar handlade om just förmågan att konkurrera ut S i fråga om den ekonomiska politiken. De förblir viktiga frågor för ett parti som gör anspråk på statsministerposten. Men väljarnas fokus har de senaste åren i förflyttats i riktning mot frågor som handlar om trygghet, invandring och integration.
Häromdagen uppmärksammade Lars Anders Johansson på tankesmedjan Timbro en färsk undersökning från en av de stora fastighetsmäklarna som visar att det inte längre är närhet till kollektivtrafik som är viktigast för bostadsköparna i storstadsregionerna. Nu är det tryggheten i området som prioriteras (Smedjan 2/4). Det är en bra beskrivning av en verklighet där otrygghet och problem i utanförskapsområden kommer allt närmare vardagen för stora delar av väljarkåren. Men det innebär också en seriös utmaning för ett parti som i utgångsläget tänker i termer av strukturreformer för skatte- och bidragssystem.
Man kan se initiativet till ett nytt idéprogram, och Sverigemötets stora nyhet om en expertkommission som ska ta fram förslag på integrationsområdet, som instrument för att mejsla ut Moderaternas roll i detta politiska landskap. Det är också initiativ som uppskattas av många partiaktiva som jämför med hur man genom omfattande sakpolitiskt arbete efter förlustvalet 2002 kunde lägga grunden för åtta år av regeringsinnehav.
Sverige behöver borgerliga partier som tänker långsiktigt kring politikutveckling. Men i en situation där vi fått en regering grundad i helt andra prioriteringar än de väljarna gör behöver Sverige även en borgerlig opposition som redan i dag svarar på de frågor väljarna ställer och lägger skarpa förslag på riksdagens bord. Moderaterna får inte glömma den rollen.
