Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jiyan Behrozy: ”Myndigheterna har fullkomligt brustit i Marias fall”

Häromdagen uttryckte jag att när vi färdigställer en kvinnas död innan man ens har hittat kroppen, säger det något om vår inställning till kvinnomord, att vi gått och vant oss vid dem och har accepterat det. Det fick en del motreaktioner och det kan jag förstå.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Men om vi läser noggrant om överfallet på Maria från Lilla Edet, kanske fler förstår bättre vad jag menar. Jag syftar inte på att Sven, Ali, Lisa och Jörgen sitter i sina hem och är okej med att det sker kvinnomord. Jag syftar däremot på att beslutsfattare, rättsväsende och att myndigheter beter sig som att kvinnomorden och överfallen är att förvänta. Och det är en farlig inställning. Den inställningen kostar kvinnor och barn liv, trygghet och en framtid där rädsla inför morgondagen är ett faktum, snarare än trygghet och drömmar.

LÄS MER: "Det är hans liv eller mitt"

I Marias fall, som blev knivhuggen ett tjugotal gånger av sin ex-sambo på en parkeringsplats kan vi läsa oss fram till flera brister från myndigheternas sida i fallet. Redan vid ex-sambon Anders första dom för grov kvinnofridskränkning mot Maria, får Anders sänkt skadestånd med ett par tusenlappar när domen överklagas till hovrätten. De ynka tusenlapparna som skadeståndet sänktes med betyder nog inte så mycket för Maria som levt med hot och våld i relationen med Anders. Men det är signalen som rättsväsendet ger kvinnan, som betyder något. Att hennes men för livet, minnena, rädslan och ångesten inte har något värde. Dessutom släpps han efter fyra månader från fängelset när han egentligen skulle ha suttit i nio månader. De ansåg att risken för återfall var liten, trots att misshandeln och kränkningarna var en del av Marias vardag. Man ansåg också att kontaktförbudet som Anders hade, skulle minimera risken för återfall. Men han ringde henne bara en timme efter att han hade släppts. När Maria kontaktar polisen angående samtalet hon fått av Anders gjordes ingenting. Här skulle han ha blivit anhållen på nytt, eftersom han var villkorligt frigiven när han hade fått straffrabatt.

LÄS MER: Brottsstatistiken mot kvinnor är hög

Nu ställer jag mig frågandes hur hovrätten ansåg att risken för återfall var liten, och på vilket sätt man såg att kontaktförbudet skulle vara ett skydd för Maria? När Maria har ett möte hos familjerätten blir hon överfallen av Anders på nytt, på parkeringsplatsen till socialtjänsten, efter att han släppts ur fängelse efter sin första dom. Det är här han hugger henne tjugo gånger, konsekvensen av att man inte ser allvarligt på kvinnoöverfallen och morden. Ett par tittade dessutom på, utan att agera. Och hör och häpna, det var självaste familjerätten som talade om för Anders att Maria skulle ha ett möte där den dagen. Det var därför han kunde uppsöka henne på exakt det datum som Maria egentligen skulle få hjälp. Men bristerna i systemet ledde nästan till hennes död i stället för hjälp. Förstår ni nu vad jag menar? För att strö ännu mer salt i såren talar också läkarna på Sahlgrenska sjukhuset, att det var tur att Anders hade en ny kniv, eftersom det blivit så fina snitt.

Det är signalen som rättsväsendet ger kvinnan, som betyder något. Att hennes men för livet, minnena, rädslan och ångesten inte har något värde.

Fotnot: Maria och Anders heter egentligen något annat. Statistiken i filmen kommer från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och gäller Fyrbodal.