Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Martin Hellström, rektor Högskolan Väst
Martin Hellström, rektor Högskolan Väst

Martin Hellström: Ni kommer som våra vänner!

Det är viktigt att se den som behöver vår hjälp som människa.

TTELA Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkrönikörer representerar däremot ett bredare spektrum i debatten.

Det finns en enorm beredskap och vilja i dessa dagar att hjälpa alla människor från Ukraina, vare sig de är på flykt eller kvar i det krigshärjade landet. Pengar, kläder och förnödenheter samlas in och delas ut för att lindra den allra värsta nöden. Människorna ger med gott och öppet hjärta – och det i sig är lika viktigt som det man kan bidra med materiellt.

För alla människor som på grund av en enskild vansinnig och människoföraktande folkmördare nu befinner sig i nöd och utsatthet ska känna att de kan ta emot vår hjälp med sin värdighet i behåll.

Refugees walk after fleeing the war from neighbouring Ukraine at the border crossing in Medyka, southeastern Poland, Saturday, April 2, 2022. (AP Photo/Sergei Grits)  XB162
Flyktingar från Ukraina vid gränsen till Polen. Bild: Sergei Grits

I samband med dessa funderingar tänkte jag häromdagen på en berättelse som jag diskuterade med mina elever i klass 7 i en skola i tyska Hildesheim när jag var lärare där. Den handlar om Rainer Maria Rilke, en av mina favoritförfattare.

Det sägs att han under sin tid i Paris regelbundet passerade en plats där det alltid satt en tiggerska. Utan att någonsin titta upp och utan att explicit fråga efter pengar eller att tacka för dem satt kvinnan på samma ställe hela tiden och bara sträckte fram sin hand. Rilke gav henne aldrig något, men hans franska väninna slängde ofta ett mynt till henne.

En dag frågade hon Rilke förvånat varför han inte gav tiggerskan något. Rilke svarade: “Vi måste ge till hennes hjärta, inte till hennes hand.”

Rainer Maria Rilke Bild: Wikipedia
Rainer Maria Rilke Bild: Wikipedia

Några dagar senare hade Rilke med sig en blommade vit ros. Han la den i tiggerskans öppna, utmärglade hand och ville gå vidare. Men då hände det oväntade. Tiggerskan tittade upp på Rilke, stod upp med stor möda, tog hans hand, kysste den och gick därifrån med den vita rosen.

En hel vecka var den gamla tiggerskan försvunnen och platsen där hon tidigare hade tiggt, förblev tom. Först efter åtta dagar satt hon där på sin vanliga plats igen. Hon satt stum som tidigare och tiggde genom att bara visa sin utsträckta hand.

“Men vad levde hon på i alla dessa dagar?”, frågade Rilkes franska väninna. “På rosen…”, svarade Rilke.

En sak jag tar med mig från den här berättelsen är att det är viktigt att se den som behöver vår hjälp som människa. En människa som måste kunna behålla sin värdighet och stolthet. Hen måste bli sedd som en vän som vi hjälper med öppen hand och öppet hjärta. Men även vi som lever i trygghet måste kunna behålla vår stolthet och känna att vi hjälper utifrån vår medmänsklighet.

De människor som tvingas fly undan krig och förtryck ska alltid veta att de är välkomna till Sverige. Som våra vänner.