Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: TT Nyhetsbyrån, LNB

Nu behöver migrationspolitiken en dos kravliberalism

Det blir ingen bred parlamentarisk överenskommelse om migrationspolitiken. Enligt justitieminister Morgan Johansson (S) är det för kort om tid eftersom den tillfälliga lagen förlängts med “bara” två år. Men sanningen är att Johansson och hans kollegor har haft betydligt längre tid på sig än så.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När reglerna stramades åt 2015 var ett av argumenten att Sverige behöver ett “andrum” för att se över invandringspolitiken. Men någon översyn har det inte blivit, och kommer uppenbarligen inte att bli av. Åtminstone inte med den här regeringen.

Det är inte bra. Sverige är i skriande behov av långsiktighet och stabilitet på migrationsområdet. “En ansvarsfull svensk migrationspolitik är en ödesfråga”, skriver Moderaternas partiledare Ulf Kristersson tillsammans med partiets migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard på DN Debatt (27/2). De har rätt.

Om den tillfälliga lagen behöver förlängas ytterligare några år för att göra det möjligt för en parlamentarisk utredning att staka fram långsiktiga riktlinjer för migrationen är det värt det. En sådan överenskommelse måste handla om att skapa stabila förutsättningar för en fungerande migration. Två principer måste vara vägledande: egen försörjning och individuellt ansvar.

Det innebär i praktiken raka motsatsen till den politik som Sverige har fört de senaste decennierna. Invandringen fram till 1970-talet bestod till stor del av arbetskraftsinvandring, men de senaste 40 åren har Sverige tagit emot många människor som dessvärre hamnat rätt in i bidragsförsörjning, med sociala problem som följd.

Arbetslösheten bland utrikes födda är drygt 15 procent, jämfört med knappt fyra procent för inrikes födda. Nästan hälften av de som är inskrivna som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen är födda utanför Europa. Det håller inte.

Därför måste politiken läggas om. För att minska kostnaderna för invandringen, och för att ändra “signalpolitiken” – från “Sverige är ett land där alla får bidrag” till “Sverige är ett land där alla gör rätt för sig” – bör en rad reformer sjösättas. Den som vill bo i Sverige bör i möjligaste mån stå för sina egna kostnader från dag ett.

Januariavtalet innehåller dessvärre en överenskommelse som innebär att sjukdom kan utgöra skäl för asyl. Det sänder helt fel signaler, och skulle innebära ännu längre sjukvårdsköer och ökade kostnader. I stället bör ett system för stegvis kvalificering till välfärdstjänster införas.

Försörjningskravet för anhöriginvandring måste vara kvar – den som vill ta hit sin familj ska kunna göra det, men skattebetalarna ska inte stå för de anhörigas uppehälle. Rätten till skattefinansierad tolk måste begränsas kraftigt och inte omfatta den som genomgått SFI.

Eget ansvar innefattar inte bara egen försörjning utan också en förväntan på anpassning till lagar och regler.

Den icke-medborgare som begår brott bör därför utvisas. Vad som behövs är alltså en rejäl dos kravliberalism. Det är det enda alternativet. Sverige går mot noll- eller till och med minustillväxt sett till BNP per capita på grund av den stora befolkningsökningen. Det är inte hållbart.