Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Lars Helldin: Om en grupp mitt ibland oss

I dessa dagar domineras vårt liv av Covid-19. Med full kraft har normaliteten välts över ända. Alla planer för de närmaste månaderna är obrukbara.

TTELA Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkrönikörer representerar däremot ett bredare spektrum i debatten.

Samtidigt har känslan av vår egen och närståendes dödlighet smugit in i vårt medvetande. Medias liverapporter om aktuella tal för respiratorbehandlade och döda gör det svårt att ens för en kort stund bortse från att vårt trygga land just nu inte är lika tryggt. Sjukdom och död har på ett brutalt sätt hamnat på allas våra läppar.

I normala tider ser vi regelbundet reklamaktiviteter där syftet är att vi skall skänka pengar till forskning om cancer och hjärt- och kärlsjukdomar. De tillstånd som ofta leder fram till att våra liv avslutas. Medellivslängden är för oss i Sverige över 80 år. Trots den historiskt sett höga medellivslängden så är vi motiverade att ge bidrag, vilket jag tror främst beror på att många av dem som går bort i sjukdomarna är långt mycket yngre än så.

Samtidigt har vi en grupp människor som dör av samma sjukdomar men där medellivslängden både nationellt och internationellt fortfarande är strax över 60 år. Personer som har schizofreni. För att använda en metafor så kan vi tänkas oss att vår befolkning idag färdas genom livet i en splitter ny plug-in hybridbil, medan den som drabbats av schizofreni åker i den första Folkvagnen från 1930-talet.

Då var medellivslängden densamma för hela befolkningen som den är idag för de som drabbats av schizofreni. Vår tekniska utveckling har inom alla områden gjort enorma landvinningar men inte för alla våra medborgare.

LÄS MER: Vill öka kunskapen om psykossjukdomar

Ändå pratar vi väldigt lite om psykisk ohälsa för personer med psykossjukdom. Trots att vi beräknar att 80 000, varav cirka 30 00 med schizofreni, har den i Sverige, och att antalet närstående som berörs av den är mångfalt större. Än idag möter jag patienter och anhöriga som känner att de inte kan vara öppna om sjukdomen. Precis som om vi betraktar psykisk sjukdom på ett annat och mer nedvärderande sätt, än annan sjukdom. Att sjukdomen till viss del beror på dem som har den.

Jag hoppas att Covid-19 har ett slut, att vi finner ett vaccin mot nya utbrott och att livet kan återgå till det normala. Samtidigt hoppas jag att den medvetenhet som vi fått om livets förgänglighet inte helt skall falla i glömska, och framför allt att vi kommer ihåg att det finns en stor grupp mitt ibland oss som lever som att Covid-19 aldrig har ett slut. Att vi tillsammans kan sätta dem i fokus och genom satsningar även omfatta dem i en bred forskning för ett friskare och längre liv.