Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Privatekonomi i egna händer. Att unga blivit bostadsmarknadens förlorare är en förklaring bakom det ökade intresset för aktier och sparande. Bild: Henrik Montgomery/TT
Privatekonomi i egna händer. Att unga blivit bostadsmarknadens förlorare är en förklaring bakom det ökade intresset för aktier och sparande. Bild: Henrik Montgomery/TT

Emanuel Örtengren: Partierna fokuserar på pensionärer medan unga får leva i andra hand

Ungas förutsättningar att få en egen bostad har försämrats rejält de senaste åren. Men i debatten är det mest pensionärernas villkor som lyfts fram.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I en insändare i lokaltidningen Norran (24/1) skriver en 22-årig mamma att hon bara vill bygga ett liv till sin son, men att de höga el- och bränslepriserna gör att hon knappt kan spara ihop till en kontantinsats för att köpa en större bostad.

På Öland sitter 26-åriga Philippa Clarén, som studerar keramik på en folkhögskola. Hon skulle vilja flytta tillbaka till Stockholm för karriärens skull, men kommer att välja bort det eftersom kötiderna för att få en bostad där är för långa. Hon har flyttat åtta gånger på tio år, en erfarenhet hon delar med många unga som bott i Stockholmsområdet (DN 7/12 -21).

I den politiska debatten för den 22-åriga mamman i Västerbotten och Philippa på Öland dock en ganska undanskymd tillvaro, trots att de blivit bostadsmarknadens stora förlorare när amorteringskrav och andra kreditåtstramningar har gjort det svårare att få ett bolån. Att läsa snusförnuftiga artiklar om att det minsann är billigare per månad att köpa en bostadsrätt i stället för att hyra en studentlägenhet framstår därför som ett hån för många unga (DI 23/1).

Som om det inte vore nog med att många unga hänvisas till ett liv i andra hand har de det också sämre ekonomiskt ställt än äldre. Som tjänstepensionsföretaget Alecta lyfte i en studie förra året är det vanligare med "fattigyngre" än med fattigpensionärer, även om ingen av grupperna på något sätt är homogena. Det börjar med andra ord att uppstå en generationsklyfta mellan äldre som ofta äger sina bostäder och generellt sett har god ekonomi och yngre som saknar såväl ett eget boende som sparkapital för att köpa ett.

Trots det har de politiska partierna främst fokuserat på de äldres situation, som när Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet nyligen presenterade ett pensionstillägg som lägligt nog betalas ut månaden innan riksdagsvalet i höst. Istället för att som tidigare vara ett avgiftsfinansierat system som är fristående från statsbudgeten börjar pensionerna bli ett politiskt tillhygge, där de yngre generationerna får stå för kostnaden.

Under de förutsättningarna är det inte konstigt att "tjäna pengar" lyfts fram som allt viktigare för 16-25-åringar i den årliga Ungdomsbarometern. Intresset för sparande och aktier är rekordstort bland unga, och konstigt vore annars. En sönderreglerad bostads- och lånemarknad gör att ett ISK-konto kan erbjuda en snabbare väg till ett första eget boende än att vänta på politiska reformer. Och även om de flesta yngre kanske inte tänker så långt framåt just nu kommer de att behöva förlita sig mer på eget sparande för sin framtida pension.

Bilden av 90-talisterna och 00-talisterna som söndercurlade generationer kan därför starkt ifrågasättas. Mer än tidigare generationer har de tvingats ta saker i egna händer, samtidigt som pandemin har tagit såväl några formativa år som arbetstillfällen ifrån dem. Det minsta politiker kan göra är att inte låta dem ta upp tidigare generationers nota.