Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

FILE - Hungary's Prime Minister Viktor Orban acknowledges cheering supporters during an election night rally in Budapest, Hungary, Sunday, April 3, 2022. Hungary’s prime minister says he asked Russian President Vladimir Putin to call an immediate cease-fire in the war in Ukraine. Prime Minister Viktor Orban said he spoke with Putin by phone on Wednesday, April 6, 2022 and urged the Russian leader to end the military conflict in neighboring Ukraine.(AP Photo/Petr David Josek, File)  AMB102
Skördar framgångar. Ungerns premiärminister Viktor Orbán vann en stor seger i valet nyligen. Bild: Petr David Josek

Jasenko Selimović: Populistiska partier tar aldrig riktigt politiskt ansvar

Populisterna fortsätter att gå framåt även i skuggan av Ukraina-kriget. Framgångsreceptet är rädsla, lögner och kompromisslöshet.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I skuggan av kriget i Ukraina lyckades två Putinvänliga politiker bli omvalda. I Serbien säkrade Aleksandar Vučić sitt andra presidentmandat medan Viktor Orbán och hans parti Fidesz lyckades vinna över den samlade oppositionen i Ungern. De fick folkets stöd – trots pandemi och krig. Rysslands hänsynslösa aggression borde diskreditera Putins allierade och pandemin borde rimligtvis skada de som har styrt mer än de som inte haft någon makt att besluta om åtgärder. Ändå blev det tvärtom. Varför?

En delförklaring finns säkert i den hårda kontroll av media som både Orbán och Vučić utövar. I Serbiens fall verkar det också finnas uppgörelser som har gjort att Vučićs enda seriösa konkurrent avstod från att kandidera. Men inget av detta räcker för att till fullo förklara dessa kontraintuitiva segrar. Förklaringarna måste kompletteras med en avgörande aspekt – när populister väl har fått makt, så är det väldigt svårt att bli av med dem.

För populister är all politik identitetspolitik och frågan är endast vilken klan man tillhör.

Anledningen till det är flera men i grunden handlar det om att de vanliga politiska partierna och populisterna inte spelar på samma villkor. De traditionella politiska partierna anstränger sig att erbjuda trovärdiga och i verkligheten förankrade svar. De förväntas visa helhetsansvar och hantera även osexiga problem: skatter, trafikfrågor, finanspolitik, förskola och sophämtning. Populister struntar i det. Orbán spelar exempelvis oftast ut det emotionella kortet och skapar en "vi mot dem"-känsla genom att uppfinna en rad fiender: muslimerna som tar över landet, Bryssels elit som vill förinta Ungerns identitet, liberaler, "judarna", överklassen, Ukrainas president. För populister är all politik identitetspolitik och frågan är endast vilken klan man tillhör.

Av samma anledning är det svårt att föra en rationell politisk debatt med populister. Deras främsta argument är rädsla som de sprider med hjälp av lögner och halvsanningar. Orbáns antydningar om att finansmannen George Soros mål är att förändra Ungern med hjälp av floder av flyktingar, eller att Bryssel vill förgifta minderåriga genom en obegränsad exponering av sexuellt explicit medieinnehåll, är naturligtvis helt tagna ur luften. Men innan oppositionen har bevisat att det inte stämmer har han redan hittat på åtskilliga nya lögner som sprider nya rädslor. Det rationella samtalet är inte populisternas mål, för de vet att rädsla engagerar människor mer än det rationella argumentet.

När ett populistiskt parti blir koalitionspartner beter det sig inte heller som andra. Vanligtvis brukar det vara små partier som betalar priset för regeringskoalitioner. De stora partierna presenterar i enlighet med sin relativa storlek fler förslag medan de små måste förklara för väljarna varför stora delar av deras politik inte blir verklighet. Populisterna tål däremot inte några kompromisser som gör dem till förlorare. De spräcker istället koalitionerna. Europa är en kyrkogård av regeringar som har trott att de skulle kunna regera med populister.

Det som förvånar är därför inte det faktum att Orbán och Vučić kan bita sig fast i makten. Det som förvånar är snarare att det finns så många vanliga, rimliga europeiska partier som gång på gång övertalar sig själva att just de ska kunna hitta ett framgångsrikt sätt att samarbeta med populister. Priset betalas av medborgarna som får allt sämre fungerande regeringar och allt mer klanpolitik.