Det är inte okej att festknarka, slog statsminister Magdalena Andersson (S) nyligen fast apropå att tullens rekordbeslag av narkotika i fjol (SR 16/2). Liknande tongångar hörs från vänsterledaren Nooshi Dadgostar, som i TV4:s partiledardebatt (8/2) sa att det måste sluta dras linor på Stureplan.
Resonemanget i sig är logiskt. Narkotikahandeln domineras av gängen, så köp av illegala droger bidrar till deras verksamhet. Vad för konkret politik det är tänkt att mynna ut i är dock svårt att förstå.
Svensk narkotikapolitik är redan repressiv. Utöver försäljningen är såväl bruk som innehav kriminaliserat sedan 1988. En väg skulle kunna vara att lägga större resurser på att genomdriva lagstiftningen, men det riskerar att bli en felprioritering när medlen lika gärna kan läggas på att få fast gängkriminella. Det är också omöjligt att förena med den allt vanligare grundsynen att missbruk bör vårdas snarare än straffas bort.
Narkotika har gått från att vara närmast en icke-fråga i politiken, till att regelbundet vara föremål för utspel. Kriminaliteten är den ena förklaringen bakom, Sveriges höga narkotikadödlighet den andra.
I en debattartikel i Aftonbladet (17/2) skriver anhöriga som förlorat en närstående till följd av missbruk och kräver att ett helhetsgrepp tas på narkotikapolitiken. De ifrågasätter att ingen utredning av nuvarande lagstiftning har tillsatts – trots att det röstats för i riksdagen. Folkhälsomyndigheten har efterfrågat en utredning där effekterna av kriminaliseringen ses över. Samma sak förordades i Samsjuklighetsutredningen, som såg över missbruksvårdens organisation. Ändå var svaret ett tvärt nej från socialminister Lena Hallengren (S) som menade att det vore oklokt när gängen kontrollerar distributionen (SvD 8/1).
Motståndet mot att ens utreda effekterna av 30 år gammal lagstiftning är förstås ren dogmatism, men har fått ett nytt argument i gängkriminaliteten. Narkotikadödligheten underordnas problemet med gängkriminalitet och förvillas bort i debatten. För vem vill inte få stopp på skjutningarna?
Det säger en del om människosynen. Vänstern kan peka på välbeställda partyknarkare, men repressionen slår ändå hårdast mot de mest utsatta. Riskfaktorerna för att fastna i gängkriminalitet och missbruk är dessutom likartade: fattigdom, trasig uppväxt, misslyckad skolgång, psykisk ohälsa och ADHD. Ändå anser man att samhället har svikit unga gängkriminella, för att sen hålla alla som brukar droger ansvariga för gängkriminaliteten. Hållningen att missbrukare får skylla sig själva tycks sorgligt nog fortfarande vara intakt, även på högsta politiska nivå.
