Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Rodrigo Abd

Rossana Dinamarca: Folket i Chile har fått nog.

Jag visar mamma klippen som jag har fått tillsänt mig från kusiner och vänner i Chile. Medan hon tittar upprepar hon flera gånger: Det är precis som då. Precis som då. Mamma refererar till året 1973. När militären med Augusto Pinochet i spetsen tog över makten i Chile och tvingade oss på flykt.

TTELA Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkrönikörer representerar däremot ett bredare spektrum i debatten.

Ett klipp är på poliser som sparkar på en kille som ligger ner. En av poliserna skriker: du får till 10 på dig. En kille springer före och sen kommer den som ligger ner upp på benen och börjar springa. Det går inte tio förrän båda poliserna siktar och skjuter tre skott. De plockar upp tomhylsorna och går åt andra hållet.

Det har nu gått drygt två veckor sedan protesterna i Chile började och som har fyllt gatorna i massiva fredliga manifestationer över hela landet. Förra fredagen samlades till den största demonstrationen någonsin i Chile. Omkring en och en halvmiljon människor fyllde gatorna bara i huvudstaden Santiago.

I Sverige har medierapporteringen varit undermålig och vinklad. När jag var och hämtade pizza på min kvarterspizzeria växlade vi som vanligt några ord om läget. Han frågar hur det är i Chile med all vandalism. Här är bilden att unga huliganer startat kaos p g a höjda taxor i kollektivtrafiken. Det är den bilden som den högerledda regimen vill ge. Verkligheten är en helt annan. Även om mycket liknar 1973 - då statskuppen var i Chile - med repression från statens förlängda arm så är den stora skillnaden att nu har nästan alla en telefon och kan filma och skicka ut till omvärlden att se med egna ögon. Det som framträder tydligt är hur polisen och militären själva rigga plundringar av affärer, bränder i tunnelbanan, bussar, på gatorna, banker. Hur de går in i folks hem och sliter ut unga människor som fängslas, torteras, våldtas och till och med försvinner. Vattenkanoner, tårgas och kulor riktas mot folket. Precis som under diktaturåren.

Och nej, det här handlar inte om en liten höjning av taxan på kollektivtrafiken. Chile är ett av världen 8 mest ojämlika länderna i världen. Minimilönen ligger på 4000 kr i månaden och pensionen på 2 700 kr, men matpriserna är som i svenska mataffärer och biljettpriserna på kollektivtrafiken är 4 gånger så höga som här. Därtill kan adderas en rad andra orättvisor som har med utbildning, vård, el och privatiserat vatten att göra.

Även om jag såklart oroas över de bilder jag får se från Chile så väcks också hopp. Folket har fått nog.

Min kusin Iazna skickar ett inspelat meddelande på messenger: Vi är inte rädda. Vi är inte rädda längre. Det är många som inte ens bryr sig om utegångsförbudet. När det inträder fortsätter folk att protestera fredligt på gatorna. Alla protesterar på gatan - todo el mundo está protestando en las calles. Chile har vaknat och vill ha förändring.