Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Rosanna Dinamarca.
Rosanna Dinamarca.

Rossana Dinamarca: Rossana Dinamarca: Klarar samhället att skydda våra barn?

När staten fråntar föräldrarna deras barn så måste vi kunna lita på att samhället förmår att göra ett bättre jobb än föräldrarna för att skydda dem från att fara illa om det så är från missbruk, psykisk ohälsa eller brottslighet.

TTELA Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkrönikörer representerar däremot ett bredare spektrum i debatten.

På senare tid har vi kunnat läsa både i denna tidning och riksmedia om missförhållanden på så kallade Sis-hem och HVB-hem. Vi har läst om det våld som unga utsatts för på Brättegården, men även om hur HVB-hem som kritiserats i åratal för övergrepp, våld och otrygghet får fortsätta bedriva sin verksamhet.

Debatten om unga lagöverträdare eller unga som är i riskzonen är hård, de finns inte mycket till övers för dessa ungdomar. Med den attityden och de sätt de blir behandlade på när de ska skyddas från sina föräldrar eller sig själva finns inte mycket hopp om att det ska bli den vändning som det var tänkt.

I höstas gjorde SVT en granskning av HVB-hemmen och det är hårresande att läsa om att det förekommer prostitution och personal som arrangerat slagsmål mellan ungdomarna för underhållnings skull. Även missförhållandena uppmärksammats en del nu så är detta inget nytt. Det har som sagt pågått i åratal.

Jag har mött flera föräldrar som har gjort allt och mer därtill för att hjälpa sina barn och få dem på rätt köl, bryta med destruktiva relationer, men ändå inte lyckats. Jag har sett dem i rätten och bett staten om hjälp att ta hand om barnet, skydda barnet då de inte längre klarar av det själva. Det måste vara bland det svåraste en kan göra som förälder. I ett sådant läge, när en förälder ber om hjälp att ta hand om de mest värdefulla de har, så måste samhället kunna garantera att de kommer göra allt i sin makt för att skydda deras barn.

Det är ett enormt ingrepp när staten går in och skiljer ett barn från sina föräldrar och då får det fanimej inte gå fel. Och jag, som ibland sitter som nämndeman och ska döma i frågor om omhändertagande av unga, måste också kunna känna att ett omhändertagande kommer vara det bästa och inte innebära att barnet riskerar att råka ut för än värre saker. Det ska ställas de högsta kraven på utförarna, det ska inte vara möjligt att bedriva verksamhet med missförhållanden år efter år. Personalen måste vara välutbildad, välbetald och professionell. Tänk om du själv skulle förlora kontrollen och makten, hur skulle du vilja att ditt barn blev omhändertaget?