Vindkraftsopinionen kämpar i motvind. I alla fall i Sverige. ”Bygg gärna vindsnurror – så länge det inte påverkar mig eller min fastighet, är en vanlig uppfattning bland lokala motståndare. Det är inte särskilt konstigt med tanke på att vindkraftverken kan väsnas, påverka värdet av ens fastighet eller anses vara ett irriterande inslag i en annars naturskön utsikt. Boende i lokalsamhällen saknar ofta drivkrafter för att välkomna nya vindturbiner till orten.
Därför är det välkommet att upplägget kan komma att förändras. Den 27/4 tog klimat- och miljöminister Pourmokthari (L) emot en ny utredning som haft i uppdrag att se över incitamenten för utbyggd vindkraft. Utredningen, som letts av centerpartisten Ulrika Liljeberg, har tittat på hur kommunernas drivkrafter för att säga ja till vindkraftverk kan stärkas, och hur boende i närområdet i sådana fall kan kompenseras för det.
Där kan Sverige dra stora lärdomar av lagstiftningen i Danmark. I grannlandet i söder får närboende ta del av avkastningen när nya vindkraftverk byggs. Trots att det i regel handlar om relativt blygsamma summor – åtminstone sett till de stora vinster för elproduktionen i stort och inte minst för lokaldemokratin – innebär det en trygghet för kommuninvånarna. Och man har rätt till ekonomisk kompensation om vindkraftverken skulle leda till en minskning av värdet av ens fastighet.
Hittills har utredningen inte rönt stor uppmärksamhet, likväl kan de stärkta drivkrafterna spela en nyckelroll när det handlar om att skapa en större acceptans för en utbyggd elproduktion, och i förlängningen Sveriges gröna omställning. Eftersom både järn- och stålindustrin och den fossilberoende transportsektorn ska elektrifieras, måste elproduktionen att öka i rekordfart.
Därför är det oseriöst att avfärda en utbyggnad av vindkraften
Därför är det beklagligt att en del ledande politiker inte tycks ha kommit till insikt om att Sveriges elproduktion behöver all utsläppsfri el som är möjlig att bygga – och att vindkraften spelar en avgörande roll i energiomställningen.
I en intervju med Aftonbladet uttryckte Jimmie Åkesson (SD) nyligen att hans parti är motståndare till vindkraftsutbyggnaden i Sverige. Tvärtemot vad ledande forskare och företrädare för näringslivet poängterar, anser partiledaren att det bara behövs planerbar kraft – alltså kärnkraft. Vad Åkesson och andra dogmatiska vindkraftsmotståndare vägrar att inse är att de långa ledtiderna för att bygga ny kärnkraft gör att det inte är tillräckligt (27/4).
Energimyndighetens senaste prognos understryker till exempel att elbehovet i Sverige väntas att dubbleras redan till 2035. Enligt samma uppskattning räknar myndigheten med att den landbaserade vindkraften kommer att stå för merparten av den ökade elproduktionen. Därför är det oseriöst att avfärda en utbyggnad av vindkraften. Det är även lika illa ställt på den andra sidan av det energipolitiska spektrumet. Om Miljöpartiets fått bestämma hade Sverige gått en framtid utan kärnkraft till mötes, en framtid utan en tillförlitlig baskraft när det varken är soligt eller blåser. Båda inställningarna slår undan benen för såväl industrin som möjligheten att elektrifiera samhället i stort. Sverige behöver både kärnkraft, och snarast möjligt, en medvind för vindkraftsutbyggnaden runt om i Sverige. Förhoppningsvis leder Vindkraftsutredningens förslag till det.
