Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Äganderätten till skogen har alltid varit reglerad, menar Erland Mårald. Bild: Jesper Ahlin Marceta
Äganderätten till skogen har alltid varit reglerad, menar Erland Mårald. Bild: Jesper Ahlin Marceta

Matilda Molander: Så gjordes skogen till ett politiskt slagfält

En hänsynslös skogsindustri mot biologisk mångfald, eller hållbart familjeskogsbruk mot verklighetsfrånvända miljöaktivister? Hur konflikten ser ut beror på vem man frågar. Klart är att 2021 blev året då regeringsfrågan inte främst handlade om skatter eller välfärd, utan om skogen. I ett samarbete med idétidskriften Liberal Debatt har ledarredaktionen låtit skribenten Matilda Molander intervjua professor Erland Mårald för att reda ut vad det egentligen är vi debatterar och varför.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

– När man som historiker och idéhistoriker tittar på debatten om äganderätten i skogen blir man lätt lite förbryllad.

Erland Mårald är professor vid Institutionen för idé- och samhällsstudier på Umeå universitet och forskar om skog. Jag har ringt upp honom för att prata om äganderätten, träden och debatten.

– Det finns en idé om att äganderätten är något naturgivet, men den har tvärtom vuxit fram, institutionaliserats och ständigt utmanats. Om man ser historiskt har det funnits skogsägande under mycket lång tid i södra Sverige, medan det i stora delar av norra Sverige var först i slutet av 1800-talet som det växte fram ett skogsägande. Innan dess tillhörde skogen ingen eller alla, även om samiska renskötare under mycket lång tid nyttjat området.

Mårald förklarar att bilden av att skogsägare tidigare fick göra vad de ville med sin skog är historiskt inkorrekt.

Som idéhistoriker blir Erland Mårald förbryllad av den dagspolitiska debatten om äganderätten i skogen. Bild: Andreas Palmén
Som idéhistoriker blir Erland Mårald förbryllad av den dagspolitiska debatten om äganderätten i skogen. Bild: Andreas Palmén

– Äganderätten till skogen har alltid varit inskränkt och reglerad på olika sätt. I början av 1800-talet var synen på skogsägande mer liberal och skogsägare fick bestämma mycket själva, mycket på grund av ett stark bondestånd i Sveriges riksdag. Under slutet av 1800-talet och framför allt under 1900-talet växte en striktare reglering fram med ett starkt fokus på hållbar produktion, till exempel återplanteringskrav. Regleringen nådde sin absoluta topp under 1980-talet, innan protester från miljörörelsen ledde fram till 1993-års skogsbrukslagstiftning. Den innebar att miljömålet likställdes produktionsmålet. Samtidigt tog staten ett steg tillbaka och det skedde en kraftig liberalisering med ökad självbestämmande och ansvar för skogsägarna.

Att så mycket av debatten i dag är tillbakablickande mot ett bättre förr när regleringen inte var lika stark tycker Måruld därför är märkligt.

– Om man ser både historiskt och internationellt är dagens äganderätt stark i Sverige.

Så varför är skogsägarna så arga att äganderätten till skogen blivit en avgörande fråga för regeringsbildningen?

– Det har skett flera saker som tillsammans gjort att skogsägare upplever att äganderätten urholkas. När staten tog ett steg tillbaka på 90-talet ersattes det med marknadslösningar och certifieringssystem. Om man inte sköter sin skog på rätt sätt eller får ett område klassat som nyckelbiotop får man inte skogen certifierad och kan inte sälja den till de stora skogsföretagen. Staten bestämmer mindre, men i gengäld bestämmer marknaden mer, och den är känslig för en stark miljöopinion.

Den nya skogslagstiftningen innebar också att målen om miljö och produktion likställdes, i stället för det tidigare allenarådande produktionsmålet, förklarar Mårald.

– Skogsägare upplever att det sker en politisering av skogsägandet med styrning mot miljö, men det var minst lika styrt på 80-talet, fast mot produktion i stället för miljö. Det är dock inte så konstigt att motståndet mot miljöstyrning är starkare än motståndet mot produktion: För timmer finns det en marknad, men hur ska man tjäna pengar på miljövänlig skog?

Skogsägare jag pratar med säger ofta att de gärna skulle sköta sin skog för att främja biodiversitet, turism eller annat i stället för virkesproduktion, men då måste de ju få inkomster av det.

Samtidigt som regleringen och målen för skogspolitiken ändrades, förändrades också sättet kontroller genomförs på. Det blev en förskjutning mot rättslig styrning inom hela miljöområdet med åtal, domsliga avgörande och etablering av prejudicerande fall.

– Förr var seden i Sverige att inspektörer hade dialog med aktörer om vad de gjort fel och hur de skulle kunna åtgärda det, nu är det mer “du har brutit mot det här, punkt”. I stället för att ha dialog ska man åtala den som gör fel. Tillsynen har blivit mer fyrkantig och det provocerar. När prejudicerande fall tas upp i domstol, som fallen med bombmurklan och Lavskrikan, blir tonläget högt i debatten.

Sedan 90-talet har Sverige även gått med i EU och anslutit sig till en rad internationella konventioner och strategier. Så även om skogspolitiken är nationell dikteras den allt oftare av internationella åtaganden.

Eller med andra ord: Sättet staten utövar kontroll på har förändrats vilket gör att det känns som att det utövas mer kontroll.

Men upprördheten i skogsägarkretsar handlar inte bara om faktiska förändringar, det är också en följd av hur själva debatten går till.

– Debatten förs i ett fåtal tidningar av ett litet antal aktörer. Samma förenklade budskap upprepas gång på gång. Det handlar om den lilla skogsägaren mot den stora staten. De som tycker annorlunda förekommer knappt i debatten, och det sker ingen dialog med oliktänkande. Det ord som bäst beskriver processen är “ekokammare”.

– Äganderätten anses ju vara en liberal grundbult, men i debatten används den inte bara för liberala syften, utan argumenten är ofta både konservativa och populistiska. Inte minst är äganderättsforum på nätet ofta väldigt antiliberala.

Liberalt eller ej, skogsägarna är effektiva opinionsbildare och får igenom saker, inte minst Centerpartiets landvinningar under hösten konstaterar Mårald. Den inåtvända diskussionen och bristen på dialog med utomstående medför dock en stor risk att de utomstående bara står och skakar på huvudet när skogen plötsligt blir regeringsfrågan över alla andra.

– Om man låser in debatten i en liten inre kammare utan diskussion med de som tycker annorlunda är det inte säkert att man löser de problem som finns.

Synen på skogen skiljer sig så stort mellan dem som är inne i skogsägardebatten och dem som står utanför att man har svårt att förstå varandra.

Den senaste tidens debatt kan också ses som ett tecken på att skogsägandet i Sverige är på väg att förändras och på att skogsägarföreningarna inte har följt med, menar Mårald.

– Arvslagstiftningen och urbaniseringen har gjort att cirka 40 procent av skogsägarna inte längre bor i närheten av sin skog och att 38 procent av skogsägarna numera är kvinnor.

Det pågår en intressant värdeförskjutning bland skogsägarna med nya typer av skogsägare; personer som vill ha skog för skogsbad, viltskådning eller för klimatet.

I den interna debatten är det dock mest de som tillhör det gamla produktionstänket som hörs. LRF och skogsägarföreningarna företräder till exempel numera bara en tredjedel av skogsägarna.

Matilda Molander
Matilda Molander

– Samhället förändras men skogsägarföreningarna hänger inte med. De håller fast vid en idé om att skogsbruk är landsbygd, manligt och produktion, när det är på väg att bli mer kvinnligt, urbant och miljömässigt. Det är inte försvar av äganderätten som ett frigörande projekt, utan delvis konservativt för att upprätthålla en viss ordning för hur skogen brukas, vem som äger den och relationen mellan stat och individ.

Många verkar tagna på sängen av det senaste årets intensiva skogsdebatt, men kanske är den inte så förvånande. Zoomar man in Europa på Google Maps satellitbild lyser Sverige mörkgrönt – 69 procent av landets yta är täckt av skog. När människor ombeds lista vad som är typiskt svenskt hamnar allemansrätten ofta högt upp. Svenskar i allmänhet har en relation till skogen och många rör sig ofta i naturen. Coronakrisen och friluftsvurmen har gjort dem ännu fler. Den som har gått i en skog kommer att bry sig om hur den brukas.