Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Repressiva åtgärder inom polis och rättsväsende räcker inte för att stävja gängkriminaliteten och rekryteringen till densamma. Bild: Anders Ylander
Repressiva åtgärder inom polis och rättsväsende räcker inte för att stävja gängkriminaliteten och rekryteringen till densamma. Bild: Anders Ylander

Pontus Almquist: Så lockar gängen ungdomarna in på brottets bana

Cetins och Liljestrands bok påminner oss om att det inte huvudsakligen är repressivitet som kan stävja gängkriminaliteten.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

“Jag har sökt så många jobb [...] men alla här vet att jag har suttit inne och de som inte vet det får reda på det när de tar mitt register. Det finns ingen som vill anställa mig. Egentligen vill jag bara ha jobb, ett hus, jag ville aldrig ha den här stressen. När polisen stoppar mig vill jag kunna säga att jag har vita pengar. Jag vill vara en del av dom här suedisarna.” Orden kommer från en ung man i Evin Cetins och Jens Liljestrands bok “Mitt ibland oss”, som undersöker den gängkriminella världen genom att träffa människorna inom den.

Trots en stark vilja att ta sig ur narkotikahandeln och gängkriminaliteten står inget samhälle på andra sidan som är berett att kanalisera den. Självfallet ska man inte blunda för det egna ansvaret – trots att de flesta har rekryterats in i narkotikahandeln i tidiga tonåren har de som myndiga valt att stanna kvar. Men när valet står emellan att tjäna uppemot 200 000 kronor i månaden netto och att söka hundratals vita jobb på en arbetsmarknad där man är oönskad, för att i bästa fall få en tiondel av lönen, är det mänskligt att valet faller på det första – trots all den skada för en själv och för samhället i stort som det innebär.

Evin Cetin, som fram till nyligen har arbetat som brottmålsadvokat, beskriver den typiska nyrekryterade gängmedlemmen som en kille i unga tonår som har en ensamstående mamma med små ekonomiska marginaler och en frånvarande pappa. Inte sällan har han ADHD eller annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, men som föräldrarna kanske inte velat få diagnostiserat av hänsyn till släktens heder. Han får inte åka med på fotbollsläger när det beger sig – för att mamman inte har råd.

In i sammanhanget kommer äldre killar som till synes kan lösa alla problem genom narkotikahandeln. Plötsligt har den unge killen inte bara råd att stå för egna kostnader själv utan kan också försörja hela familjen. I tomrummet från pappan blir de äldre killarna ens manliga förebilder och man dras tidigt in i tunga drogmissbruk som gör en beroende av ett fortsatt kassaflöde från narkotikahandeln. Han får också en efterlängtad känsla av gemenskap han inte fått någon annanstans.

Och som om det inte skulle vara nog har läckta chattar från det krypterade Enchrochat visat att topparna i gängen förstår vikten av en attraktiv arbetsmiljö: “Är olyckan framme har våra lojala grabbar till organisationen en lönegaranti när de sitter inne. 50 000 för varje år de sitter effektivt” som det framgår i ett meddelande. Generös semester beviljas de likaså.

En grundläggande insikt som saknas i breda lager hos våra styrande politiker, och som Cetin förtjänstfullt påminner om, är att de gängkriminella i grunden inte är några monster. De är enskilda individer med människovärde som hamnat riktigt snett – ytterst såklart – av egna val. Men det går knappast att ignorera omständigheterna inom vilka valen har gjorts. Frankenstein blev inte det monster han blev för mindre än att hans skapare övergav honom och lämnade honom vind för våg. Vi måste göra betydligt mer för att samhället inte ska lämna nuvarande och potentiella gängkriminella till samma öde. Då avlar vi bara fram nya monster.