Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Dyrköpt. Ebba Busch tveksamhet inför en liberal medverkan i en eventuell borgerlig regering kan skada högern. Bild: Henrik Montgomery
Dyrköpt. Ebba Busch tveksamhet inför en liberal medverkan i en eventuell borgerlig regering kan skada högern. Bild: Henrik Montgomery

Joakim Broman: Sår tvivel kring borgarnas regeringsduglighet

Högern måste lyckas presentera ett realistiskt regeringsalternativ utan att försöka tvätta av och presentera Sverigedemokraterna som det nya allianspartiet.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Försommarens misstroendeomröstning mot justitieminister Morgan Johansson (S) såg märklig ut för många utanför politiken. Varför väcka ett misstroende så sent på riksdagsåret, och därtill driva fram en regeringskris så nära inpå valet?

Det ska i och för sig sägas att det var statsminister Magdalena Andersson (S) som förvandlade frågan till en regeringskris, snarare än misstroendet i sig. Oppositionen kunde knappast klandras för att ha satt strålkastarljuset på Socialdemokraternas avtal med den politiska vilden Amineh Kakabaveh, som vissa regeringsföreträdare försökte göra gällande. Men Socialdemokraternas märkligheter förklarar inte varför de borgerliga partierna kände sig nödgade att hoppa på Sverigedemokraternas initiativ och driva ett dödfött misstroende till sin spets.

För att förstå det måste man backa bandet till valrörelsen 2018. Den började oväntat snällt – de borgerliga partierna kampanjade under breda paroller och icke-konfrontatoriska budskap. Det gällde överraskande nog även SD, som trots hård kritik mot regeringen under den gångna mandatperioden i stället valde att markera den förändring till ett brett parti som man försökt åstadkomma. SD:s valaffischer föreställde bara ljusa foton på leende företrädare, helt utan budskap.

Men det fanns ett undantag. I Kristdemokraternas kampanj låg döende patienter och undrade varför de inte fick vård i tid. Bilderna var hårda och kalla, och tycktes fråga varför välfärdsstaten hade övergivit dem. I partiledardebatten skällde KD-ledaren Ebba Busch ut statsminister Stefan Löfven (S) efter noter för vårdköerna.

KD rusade framåt i opinionen. Efter att ha varit uträknade under våren, med opinionssiffror under 3 procent, landade valresultatet på 6,3 procent. I valutvärderingen pratade man om sjukvårdsfrågans möjlighet att dra väljare.

Men mer troligt är att KD lockade väljare på att vara det enda parti som faktiskt verkade vara förbannade över regeringen Löfvens politik och resultat. Väljare till höger om blockgränsen ville ge regeringen en utskällning, inte en inbjudan till samarbete, och Ebba Busch var den enda som gav dem vad som efterfrågades.

Fyra år senare har den läxan inte gått något oppositionsparti förbi: Socialdemokraterna må gå starkt i opinionen, men ute i stugorna är folk minst lika förbannade som sist och nu ska de bytas ut. Ingen ska tvivla på högersidans vilja eller handlingskraft.

Frågan är bara om läxan fortfarande är relevant och om de svar oppositionen försöker ge korresponderar med de frågor som de breda väljargrupperna ställer. Inför valet 2018 hade mandatperioden präglats av decemberöverenskommelsens förmåga att lägga en våt filt över oppositionen. Det var inte kanske inte konstigt om många undrade om partierna till höger menade allvar med att de ville få till ett maktskifte.

Efter den senaste mandatperioden, där oppositionen ansträngt sig till det yttersta för att driva fram misstroenden, urholka statsbudgetar och ställa till problem för regeringen, tvivlar få på viljan att avsätta regeringen. Frågan är snarare om man kan presentera ett realistiskt regeringsalternativ utan att för den sakens skull försöka tvätta av och presentera Sverigedemokraterna som det nya allianspartiet.

Det är ett spörsmål som knappast besvaras av att Kristdemokraternas Ebba Busch ställer sig tvekande till att Liberalerna ska ingå i regeringen. Tvärtom har KD bidragit till att så tvivel kring borgerlighetens regeringsduglighet. Det kan komma att stå borgerligheten dyrt i höst.