Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Rysslands aggressioner mot Ukraina nådde en ny nivå med Vladimir Putins tal till den ryska nationen på måndagskvällen. Bild: Alexei Nikolsky
Rysslands aggressioner mot Ukraina nådde en ny nivå med Vladimir Putins tal till den ryska nationen på måndagskvällen. Bild: Alexei Nikolsky

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Situationen i Ukraina bör mana Sverige till eftertanke

Att likt utrikesminister Ann Linde (S) avvisa ett svensk Nato-medlemskap då det skulle öka spänningarna i Sveriges närområde är att gå med på Putins premisser.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Världens ögon riktades mot Ryssland under måndagskvällen, då den senaste upptrappningen av landets aggressioner mot Ukraina skedde i direktsänd tv. I ett timlångt tal erkände Rysslands president Vladimir Putin två områden i östra Ukraina, Luhansk och Donetsk, som självständiga stater.

Putin framhöll även Ukrainas historiska koppling till Ryssland och Sovjetunionen, menade att landet saknar historia som självständig stat och utvecklats till att bli ett redskap för väst. "Fredsbevarande" ryska styrkor har beordrats gå in i Luhansk och Donetsk, för att stanna i de två regionerna på obestämd tid. Ryssland har även hävdat att ukrainska soldater redan ska ha korsat gränsen mot Ryssland, anklagelser som tillbakavisas av Ukrainas militär (DN 21/2).

Världen svarade omgående med fördömanden. Storbritannien, USA och EU meddelade att sanktioner mot Ryssland är på gång (SvD 22/2).

Sverige ska självklart stå upp för Ukrainas självständighet, med egna fördömanden såväl som inom ramen för EU-samarbetet. Tvärtom avsikten som statsminister Magdalena Andersson (S) tidigare uttalat (DN 22/2) borde Sverige ta ansvar och ta emot eventuella flyktingar, inte försöka förpassa ansvaret till andra EU-länder. Det bör även vara aktuellt att exportera vapen till Ukraina. Men situationen bör även mana oss att överväga vår egen säkerhetssituation.

Spänningarna tycks ha förändrat hur svenskarna ställer sig till ett medlemskap i Nato. En Novus-mätning från januari visade att det var något något fler – 37 procent mot 35 – som ställde sig positivt till medlemskap än negativt (SVT 20/1). 2017 då frågan ställdes senast var 32 procent för och 43 procent emot. Fortfarande är många osäkra.

Att Sverige sedan länge räknar med att Nato och USA står redo att hjälpa vid ett militärt angrepp är värt att påpeka. Samarbetet med försvarsunionen fungerar väl och har fördjupats allt mer de senaste åren. Dörren till faktiskt medlemskap hålls öppen, men hittills har Sverige inte velat ta klivet fullt ut.

Utan medlemskap finns det dock inga garantier för att hjälp faktiskt kommer om det krisar. Att kallt räkna med att kunna gå med i Nato i ilfart, om det skulle behövas – och därför skjuta beslutet på framtiden – är både naivt och nonchalant. Risken finns också att det sätter Sverige i en högst sårbar situation. Som kolumnisten Ylva Nilsson skriver i Expressen (20/2) skulle det inte finnas mycket för Sverige att säga till om ifall USA vore redo att gå Putin till mötes och lova bort framtida Nato-utvidgningar i utbyte mot fred i Ukraina. Att fortsätta hålla dörren öppen skulle kunna sluta med att den istället smälls igen rakt i Sveriges ansikte.

Regeringen håller alltjämt fast vid att militär alliansfrihet är den säkraste vägen framåt. Nyligen i en intervju (SvD 26/1) menade utrikesminister Ann Linde (S) att det bidrar till minskad spänning i vårt närområde. Det är att implicit gå med på Putins premisser, hur mycket man än talar om Sveriges rätt att självständigt välja allianser. Aggressionerna riktas mot Ukraina, men de ryska kraven på att Nato inte ska utvidgas mer berör även Sverige i högsta grad. Det är ett hot som inte går att vifta bort eller möta med undfallenhet.