Självisk oro inför skolorna på andra områden

Det blev som förväntat en del oroskänslor inför förslagen som kommit in till Utbildningsförvaltningen. Tydligen kommer de svenska barnen bli rånoffer medan invandrarbarnen kommer räddas om förslagen går igenom.

ANNONS
|

Så låter det bokstavligen från vuxna människor om deras oroskänslor som de delar med sig av, och tankar om hur det kan komma att bli om förslagen går igenom.

Med sådan inställning har vi ju glasklara svar på varför resultaten har varit väldigt låga på de etniskt segregerade skolorna där det svenska språket inte varit i majoritet. Det finns helt enkelt vuxna som medvetet gjort aktiva val att stänga ute barn från samhällets utveckling så mycket som möjligt. Vi kan inte direkt påstå att resultaten hade varit höga om bara alla barnen "hade haft viljan att lära sig svenska".

ANNONS

Det finns många fler kriterier som vuxna behöver leva upp till för att se till att barns språkliga utveckling är i fokus i lärandet. Bland annat att man har umgänge eller svensktalande vänner som man kan lära ifrån. Jag minns själv hur det var när jag gick i en förberedelseklass med andra barn som talade alla möjliga språk utom svenska. Ni kanske inte skulle tro mig när jag skriver att det tog tid för mig att lära mig språket som barn.

Men det var inte förrän jag började i en "vanlig klass" som språket tog fart och jag så småningom blev så duktig på språket, inte minst i skrivandet, att det var jag som fick hjälpa mina svenska klasskompisar med stavningar och korrekt skrivna formuleringar. Ja, jag minns min svenska klasskompis x med kärlek och värme när han med ett leende sneglade över min axel i årskurs 9 under ett grammatikprov.

Men förstås, denna oro jag får ta del av i både mejl och Facebook-kommentarer handlar inte enbart om att resultaten hos elever på de mottagande skolorna kommer sjunka om det kommer elever från Kronogården.

Det är rädslan för det främmande. Den där rädslan som i så många år varit främmande i Sverige. Rädslan som överhuvudtaget inte existerar när man själv som svensk åker till ett annat land och inte kan tala landets språk och inte kan ett dyft om landets lagar, regler och kulturer.

ANNONS

Det är rädslan för ens egna tankar, om att det säkerligen kommer vara över 200 barn som knåpar ihop molotov cocktails i skolan, bär självmordsbomber under en Stadium-tröja på rasterna, och kanske lånar kalasjnikovs från sina farbröder. Just precis nu tänker jag inte beskriva vad jag tycker om er. Men jag skulle gärna vilja be er som skriver dessa mejl och kommentarer, att ni funderar på vad är ni är för slags människor i era djupa stunder av funderingar, och fråga er själva om ni är stolta över det ni kommer fram till.

ANNONS