Om saklighet och vetenskaplighet varit tongivande i skogsdebatten hade miljörörelsen för länge sedan vunnit kampen om verklighetsbeskrivningen. Många studier och forskningsresultat pekar åt ett och samma håll – den svenska modellen med så kallat trakthyggesbruk (”kalhyggesbruk” i folkmun) minskar den biologiska mångfalden och gör skogen mindre motståndskraftig. Något även EU-kommissionen påpekat. Enligt kommissionen skadar de svenska kalhyggena unionens klimatarbete (SVT 6/10 -21).
Ändå biter sig bilden av det svenska skogsbruket som hållbart och naturnära envist fast. Dagens storskaliga avverkning har alltjämt stort stöd i riksdag och regering. När WWF förra året genomförde en valgranskning var det bara Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet som uppgav att de ämnade agera för en större andel hyggesfritt skogsbruk.
Sannolikt beror oviljan att ta till sig fakta på en rad faktorer. Som att skogägarrörelsen framgångsrikt lyckats etablera en verklighetsbild om att skogen i Sverige tar upp mer koldioxid om den brukas än om den får stå kvar. Ett påstående som saknar stöd i vetenskapen.
Dessutom har skogsindustrin lyckats befästa bilden av att den är en av Sveriges allra viktigaste branscher och som sådan omöjlig att ifrågasätta. Det är sant att skogsbruket är viktigt, inte minst för svensk export. Under 2022 slog man rekord med ett exportvärde på 182 miljarder kronor. Samtidigt finns i dag andra aspekter än bara kortsiktiga vinster att ta hänsyn till.
Det kanske största problemet är att de debatterar över huvudet på allmänheten
Det storskaliga skogsbruket har förändrat det svenska landskapet i grunden. När man började industrialisera skogsnäringen på 1800-talet, med kalhuggning och plantering, hade vi människor redan omvandlat Sverige genom omfattande avskogning och betesdrift. När skogen genom rationaliseringen av jordbruket under 1900-talet sedan återtog stora delar av det öppna landskapet så var det ett till stora delar nytt skogslandskap som växte fram. Blandskog, som tidigare var naturligt förekommande är en skogstyp som knappt existerar i den brukade skogen.
Därför har många svenskar glömt hur riktig skog egentligen ser ut. Vi tror att den från norr till söder ska bestå av antingen gran eller tall med någon björk, asp eller sälg i skogsbrynen.
Så varför har miljörörelsen och forskarsamhället så svårt att nå fram? Det kanske största problemet är att de debatterar över huvudet på allmänheten. WWF, Fältbiologerna, Skydda Skogen med flera har fokuserat på att argumentera med fokus på enskilda hotade växt- och djurarter, sådana som mycket sällan syns för blotta ögat. De flesta människor är inte särskilt intresserade av rödlistade skalbaggar eller ovanliga svampar. När Svensson går ut i skogen ser vi horisonten, träden och kantarellerna – och i bästa fall våra favoritblommor till midsommarstången. Resten är en grön massa.
Om miljörörelsen och forskarvärlden började prata med bönder på bönders vis – det vill säga på ett språk som vi svenskar i gemen förstår – och lyckats förklara hur de omfattande kalhyggena skapar en obalans i ekosystemet och i slutändan även kostnader för hela samhället, är det förhoppningsvis bara en tidsfråga innan skogsindustrin tvingas backa i frågan om kalhyggena och även resterande partier inser vad som behöver göras. Till exempel att ge skogsägare som vill bedriva hållbart skogsbruk bättre villkor. Det är dags att även skogsindustrin tar ansvar för klimatet.
Pierre Kjellin är gästskribent hos Liberala Nyhetsbyrån och kommer med ojämna mellanrum att skriva krönikor med miljötema. Pierre Kjellin har tidigare skrivit ledare i Blekinge Läns Tidning, Östgöta Correspondenten och Göteborgs-Posten samt arbetat som reporter och redaktör inom LRF Media.
