Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Första maj. Socialdemokraterna firar arbetarrörelsens dag i vanlig ordning, men internt går vågorna höga på grund av Nato-frågan.  Bild: Johan Nilsson/TT
Första maj. Socialdemokraterna firar arbetarrörelsens dag i vanlig ordning, men internt går vågorna höga på grund av Nato-frågan. Bild: Johan Nilsson/TT

Joakim Broman: Socialdemokraterna blir släpade in i framtiden

Socialdemokraternas inre konvulsioner inför Nato-frågan präglar partiet inför 1 maj.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

1 maj är här igen, och arbetarrörelsen går ut på gatorna för att demonstrera. Men under de röda fanorna skymtar socialdemokratins inre konvulsioner. Beslutet om huruvida Sverige ska söka medlemskap i Nato är omvälvande.

I Socialdemokraternas historieskrivning har Sverige alltid stått mittemellan omvärldens poler. I andra världskriget, och under Kalla kriget. Olof Palme, säger man, vågade slå åt båda håll. Hans småstatsdoktrin, fokus på FN och kärnvapennedrustning har blivit en del av den socialdemokratiska självbilden. Att Sverige inte alls agerade neutralt under Kalla kriget, utan samarbetade tätt med USA och också fick säkerhetsgarantier, är inget man partipolitiskt velat förhålla sig till.

Nu har kriget i Ukraina tvingat partiet att se sig i spegeln, bara för att upptäcka att kejsaren är naken. Finlands snabba steg mot Nato-medlemskap tvingar S-ledningen att följa efter. Men det sker motvilligt, för att det inte finns några alternativ, snarare än för att man insett nödvändigheten.

Det är inte första gången Socialdemokraterna släpas in i framtiden av yttre krafter. I slutet av 1980-talet klängde sig partiet fast vid public service-monopolet, trots att Jan Stenbecks London-sändningar gjort lagstiftningen irrelevant. Man motsatte sig en avreglering av telekommarknaderna även efter att Televerket spelat ut sin roll. Alliansregeringens stora inkomstskattesänkningar accepterade man till sist mer eller mindre rakt av. Fortfarande muttras det i partiet om avskaffandet av apoteksmonopolet, som i allt väsentligt är en succé.

Det har sagts många gånger tidigare att socialdemokratin saknar en vision, ett politiskt projekt, men inte lika mycket om vad följderna av en sådan hållning är. I Nato-frågan syns dessa i hårt ljus: det leder till ett passivt regerande, utan förmåga till förutseende, där målen bara är att navigera undan minor och hålla skutan flytande. Men när man inte vet vart man ska finner man sig ibland på platser man inte ville hamna på. Plötsligt tvingas man ta ställning för att upplösa sin omhuldade alliansfrihet, inte för att man ville det utan för att Finland gör det.

En socialdemokratisk ledning som för 15 år sedan hade insett att ett mer aggressivt Ryssland reser frågetecken kring den svenska säkerhetspolitiska doktrinen hade kanske kunnat formulera ett alternativ till Nato-medlemskap och tagit steg för att göra ett sådant till verklighet. Nu försöker istället försvarsminister Peter Hultqvist (S) i sista stund, och närmast panikartat, få till en formell försvarsunion med Finland och uppbackning av USA.

En mer visionsstyrd socialdemokrati hade kanske formulerat idéer om hur Sverige ska behålla kontrollen över alkoholkonsumtionen i en miljö där detaljhandelsmonopolet blivit irrelevant. Eller funderat över hur man ska hindra sjukvårdens bedrövliga tillgänglighet från att gradvis förvandla vårdsystemet till en hybrid mellan offentliga och privata sjukvårdsförsäkringar.

Nu är det istället samma trötta gamla fanor som vajar över de svenska torgen på arbetarrörelsens dag. De saknar kanske en vision och ett projekt, men så länge de har statsministerposten lär de vara nöjda med tillvaron.