Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Maktskifte. Magdalena Andersson (S) meddelade under onsdagen sin avgång från statsministerposten. Bild: Fredrik Persson/TT
Maktskifte. Magdalena Andersson (S) meddelade under onsdagen sin avgång från statsministerposten. Bild: Fredrik Persson/TT

Pontus Almquist: Socialdemokraterna går en jobbig framtid till mötes

Trots ett starkt valresultat talar den brokiga och åldrande väljarbasen för att S kommer att fortsätta sin långsiktiga trend nedåt.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Under onsdagen (15/9) fick vi till sist ett färdigt valresultat. Högerblocket får 176 mandat i riksdagen och vänsterblocket får 173. Statsminister Magdalena Andersson (S) meddelade i och med detta sin avgång från statsministerposten, och sade sig vilja bana väg för ett snabbt regeringsskifte, samtidigt som hon bad den tillträdande regeringen att “dra en tydlig gräns” mot krafter som kan tänkas se SD:s starka stöd som ett rättfärdigande av hot och våld.

Att byta ut Stefan Löfven förra hösten var ett av Socialdemokraternas strategiskt mest lyckade drag inför höstens val. Frågan är bara om det inte borde ha gjorts lite tidigare. Andersson kom att åtnjuta ett betydligt större förtroende hos allmänheten än sin föregångare, och förmodligen är bytet av partiledare en av anledningarna till varför det trots allt gick så bra för S i årets val – partiet ökade med dryga två procentenheter, och enligt SVT:s Vallokalsundersökning (VALU) såg 36 procent av S-väljarna partiledaren som en “mycket betydelsefull” anledning att rösta på partiet, vilket endast överträffades av SD:s väljare där andelen var 51 procent.

Trots Socialdemokraternas starka valresultat finns det dock skäl för partiet att hysa viss oro för framtiden: VALU:n visar att partiets starkaste väljarbas finns bland "65-plussare", där partiet samlar 38 procent av väljarstödet. Ju längre ner i ålderskategorierna man kommer desto svagare blir stödet, och bland förstagångsväljarna är det bara 20 procent. Som jämförelse är läget det motsatta för Moderaterna – med starkast stöd bland förstagångsväljarna och svagast bland 65-plussarna.

Det starka väljarstödet bland LO-anslutna (42 procent) och den stora ekonomiska uppbackningen man fortsatt åtnjuter från LO minskar därtill i betydelse i takt med att LO-anslutningen minskar och arbetaryrken rationaliseras bort. Det finns enstaka ljuspunkter för partiet: bland den växande gruppen med utomeuropeisk bakgrund är väljarstödet närmare 40 procent. Men i förlängningen lär det bli svårt att på samma sätt som nu attrahera denna brokiga grupp och samtidigt upprätthålla attraktionskraften för övriga väljargrupper.

I och med den nya rollen i opposition kastas Socialdemokraterna in i ett formativt skede där idéer kan utvecklas oberoende av belastning från vare sig samarbetspartier eller regeringsmakt. Samtidigt är S ett maktparti som tenderar att må dåligt i opposition, och särskilt mot en regering som samlar ett majoritetsunderlag i riksdagen. Räkna med att partiet gör allt för att undergräva högerregeringens röster i kammaren.

Sedan återstår frågan om vägvalet framåt. Röster har redan höjts för att partiet ska ta efter de danska Socialdemokraterna med dess nationalism och invandringsmotstånd, medan Katalys-chefen Daniel Suhonen och hans falang som alltid vid en motgång tar chansen att ropa efter en vänstersväng.

Var Socialdemokraterna tar vägen får framtiden utvisa, men det är uppenbart att det starka valresultatet inte kan tas som intäkt för att de långsiktiga trender som har lett till partiets successiva förlust av maktdominans i svensk politik har brutits. Tvärtemot kommer det att bli en utmaning att överhuvudtaget behålla positionen som största parti i framtida val.