Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jean-Pierre Bouquet, borgmästare i den lilla industristaden Vitry-le-François. Bild: Jesper Ahlin Marceta
Jean-Pierre Bouquet, borgmästare i den lilla industristaden Vitry-le-François. Bild: Jesper Ahlin Marceta

Matilda Molander: “Socialistpartiet föraktar de som arbetar med händerna”

Våren 2017 satt Socialistpartiet i Elyséepalatset. I årets presidentval fick partiets kandidat Anne Hidalgo 1,75 procent av rösterna. I samarbete med idétidskriften Liberal Debatt skriver Matilda Molander om en socialdemokrati som tappat kontakten med arbetarna.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

På fem år har det gamla maktpartiet, Frankrikes motsvarighet till Socialdemokraterna, tappat mer än 95 procent av sina väljare, tvingats sälja sin motsvarighet till Sveavägen 68 – Rue de Solférino – och försvunnit från rikspolitiken.

Hur kan ett parti kollapsa så?

Ett par dagar innan valet åkte vi till stadshuset i den lilla industristaden Vitry-le-François för att hitta svar.

I ett vackert hörnrum med utsikt över stadsparken sitter borgmästaren Jean-Pierre Bouquet. Han är en välklädd man i 70-årsåldern med intensiv blick. Det svartfärgade håret kammat över flinten. För 30 år sedan satt han i nationalförsamlingen för Socialisterna, men blev utslagen av högerns Charles de Courson 1993. Sedan dess är han i stället borgmästare i Vitry-le-François. Omvald fem gånger. Trots att stadens befolkning har minskat med 30 procent under hans tid vid makten, och att en stor del av befolkningen lever i social utsatthet, sitter han kvar. För invånarna i staden är han lika evig som stenarna i stadshuset. Inget rår på honom.

Ser man på statsskulden är Frankrike fortfarande Europas mest socialistiska land

– Socialistpartiet är dött, konstaterar han krasst.

– François Hollande, som är en vän till mig, fick 28 procent i första valomgången 2012. År 2017 fick Benoît Hamon, Socialistpartiets presidentkandidat, 6 procent. I år får vi 2 procent, en misär.

I år, liksom i valet 2017, stöttar den socialdemokratiske borgmästaren inte Socialisternas presidentkandidat utan den liberale Emmanuel Macron. Han förklarar att det är ett strategiskt val, snarare än ett ideologiskt.

– Det är inte min ekonomiska politik, men han är den enda trovärdiga presidentkandidaten för ett värdigt och humant Frankrike, för en republikansk humanism. Och ser man på statsskulden är Frankrike fortfarande Europas mest socialistiska land, säger borgmästare Bouquet och skrattar.

Frankrikes statsskuld ligger i dag på 116 procent av BNP, inte värst i Europa men en bra bit över de 60 procent som är tillåtna enligt EU:s budgetregler. Skulden har varit hög länge, men Macrons massiva stödpaket under pandemin har gjort sitt till.

Innan Macron blev president var han minister i Hollandes socialistregering, men när det var dags för honom att ta klivet upp valde han att överge Socialisterna för att starta ett nytt, eget parti.

Bouquet har full förståelse för det.

– Socialisterna har ruttnat inifrån.

Bouquet berättar om ett parti där inget ordentligt idéarbete har gjorts sedan partiet förlorade presidentmakten 2002.

– Vi är fast i en politik för 1900-talets produktionssamhälle. Vi har inga idéer, inga verktyg för att bygga ett socialdemokratiskt samhälle i dag. Partiledningen har inte gjort det arbete som hade behövts.

Varför inte det?

– Det får du fråga partitoppen om.

Matilda Molander
Matilda Molander

Bouquet bekräftar bilden av toppstyrda och centraliserade franska partier. Händer det inte i Paris, så händer det inte.

Paris är också en av anledningarna till att det gått så dåligt för Socialistpartiet i år, om man får tro Bouquet:

– Anne Hidalgo har lyckats bra som borgmästare i Paris, men hon förstår inte landsbygden och har inget förtroende här.

Bouquet berättar att franska presidentkandidater tidigare brukade åka runt i Frankrike inför val och prata med väljare. I år har ingen gjort det, ingen förutom Le Pen.

– Val är alltid lokala, det handlar om att träffa människor. Numera är det bara Le Pen som förstår det.

Bouquet förklarar att det redan finns kandidater som sagt att de gärna vill samla ihop resterna av Socialistpartiet, men personligen är han övertygad om att det är ett dödfött projekt:

– Vi kan inte börja om med fem på toppen som resten ska följa efter som en pluton. Man måste först arbeta med idéerna, med vad man vill göra. Vi behöver skapa diskussionsklubbar där människor kan samlas för att diskutera vad man vill göra med samhället! Sedan får alla mötas på en stor kongress och besluta om riktningen framåt.

Som förra gången Socialistpartiet var riktigt illa ute. 1969 fick Socialistpartiet mindre än 5 procent i presidentvalet. Fem år senare fick den nye vänsterkandidaten François Mitterrand 43,25 procent i första omgången. Däremellan hölls ett legendariskt möte i Epinay där det moderna Socialistpartiet skapades, vändpunkten i den reformering av vänstern som Mitterrand ville genomföra.

Kan socialdemokratin i Frankrike göra en Mitterrand och resa sig igen?

Kanske.

– På central nivå är partiet dött, men idéerna finns kvar och de progressiva på lokal nivå har inte försvunnit. En stor del av kommunerna och regionerna styrs av socialister som mig, säger Bouquet.

Som sagt, i slutänden är politiken alltid lokal.

Vi avslutar intervjun och Bouquet visar oss ut. Borgmästaren som till en början var avvaktande och strikt drar nu skämt och visar stolt stadshusets konst – som är gjord av en svensk konstnär. När vi kommit ut i trapphuset kommer han plötsligt på något han glömt och ber oss att vänta medan han tar trappan i två steg. Efter några minuter kommer han tillbaka med tre burkar i handen.

– Varsågod, det är honung från våra kommunala bikupor!

Många mil söderut, på landsbygden norr om Bordeaux, möter vi en grupp socialister som har lämnat partiet för att i stället gå till Macron.

– Det fanns inget politiskt samtal i Socialistpartiet längre, vi pratade inte om idéer, säger pensionären Monsieur Gadrat och får hummande medhåll från Monsieur Boulan:

– Partiet hade slutat att utveckla tankar om samhället och blivit en mekanism för att fördela politiska poster.

Jean-Pierre Bouquet, borgmästare i den lilla industristaden Vitry-le-François. Bild: Jesper Ahlin Marceta
Jean-Pierre Bouquet, borgmästare i den lilla industristaden Vitry-le-François. Bild: Jesper Ahlin Marceta

Nu arbetar de i stället för Véronique Hammerer som sitter invald i nationalförsamlingen för En Marche. Hon har tidigare röstat på socialisterna, men gick tidigt över till Macrons kampanj.

– Socialistpartiet i dag är bara ett parti för de intellektuella, man hatar folk som arbetar med händerna, säger hon och fortsätter:

– Emmanuel Macron gör det lättare för folk i vardagen. Han visar att det inte är fult att arbeta med händerna. Alla behöver inte studera på universitet!

De senaste dagarna har vi pratat med väljare i deppiga bruksorter, gulliga byar och utsatta förortsområden. Överallt bor “arbetarklass”, men ingen vi pratar med nämner Socialistpartiet. De vill att samhället förändras, att det ska bli mer rättvist och att eliten inte ska sko sig på dem. De låter som gamla socialister, och de röstar på högerpopulismen.