Natoansökan. Vilka värden är regeringen egentligen beredd att kompromissa med i processen mot Natomedlemskap?
Natoansökan. Vilka värden är regeringen egentligen beredd att kompromissa med i processen mot Natomedlemskap? Bild: Henrik Montgomery/TT

Pontus Almquist: Svenska Nato-strategin spelar Turkiet i händerna

Medlemskapet är i längden alldeles för viktigt för Nato för att Turkiet ska kunna stoppa det. Regeringen borde sitta still i båten och förlita sig på våra bilaterala säkerhetsgarantier.

ANNONS
|

Snabbspår och svenskt Nato-medlemskap innan årets slut, trodde den dåvarande S-regeringen tills Turkiet sköt planen i sank. Ankara hade visserligen dementerat att man skulle stå vägen i anslutningsprocessen, men det fanns anledning att inte sätta för mycket tilltro till det mot bakgrund av hur landet har agerat tidigare.

2009 var Turkiet på vippen med att lägga in veto mot den tillträdande generalsekreteraren och den danska före detta statsministern Anders Fogh Rasmussen. Man lade till sist ned vetot, synligen till följd av att Danmark lovade att dra in sändningstillståndet för en kurdisk tv-kanal med påstådda kopplingar till terrorism. Den typen av anpassning är illa nog, men ännu mer långtgående eftergifter kan vara på gång ifrån Sverige.

ANNONS

En källa på UD vittnar om att Sveriges strategi i förhandlingarna redan från början har varit illa genomtänkt – i den mån det över huvud taget har funnits en strategi att tala om. Praktiskt taget har det varit statsministern, utrikesministern och ytterst den forna socialdemokratiska statssekreteraren Oscar Stenström som har skött uppdraget. De renodlade svenska diplomater som kan Turkiet utan och innan har hållits utanför processen. Kanske ser vi nu resultatet.

Lismandet inför Turkiet mättar inte, utan göder Erdogans maktfullkomlighet

Något som tycks klart är att Erdogan aldrig haft för avsikt att släppa in Sverige innan presidentvalet 2023. I ett Turkiet som lider geopolitiska fantomsmärtor som inte är helt olika dem som motiverar Putins Ryssland är det ett trumfkort att kunna att skylta för hemmapubliken med hur man kan styra och ställa inom ramen för världens mäktigaste militärallians. Att länder säljer vapen till varandra inom ramen för en försvarspakt, även inkluderat till en aggressor som Turkiet är nog ett nödvändigt ont. Sättet som Turkiet är på väg att få Sverige att hantera kurder som ställer sig kritiska till regimen är däremot bortom vad Erdogan hade förväntat sig. Inte nödvändigt. Bara ont.

Sedan några år har olika utredningar försökt kriminalisera deltagande i och främjande av terrororganisationer. Det har utmynnat i ett lagförslag som regeringen nu vill använda sig av i Nato-processen för att visa på att utlovade utlämningar av kurder med påstådd anknytning till terrorism kan genomföras. Men även här finns tveksamheter. I en region som saknar internationellt erkännande som stat blir gränserna kring vad som utgör en terrororganisation och inte flytande, i kraft av definitionen av terrorism – trots att det kurdiska självstyret är långt mer demokratiskt än Turkiet. Lite hårdraget är “terrorist” i Erdogans värld synonymt med “oppositionell kurd”, och risken är allvarligt talat inte obetydlig att Sveriges tilltänkta terrorlag kommer att färgas av den föreställningen.

ANNONS

LÄS MER:Försök inte hitta någon logik hos Erdoğan

Lismandet inför Turkiet mättar inte, utan göder Erdogans maktfullkomlighet. Istället borde Sverige sitta still i båten och tills vidare förlita sig på de försvarsgarantier som kommit Nato-medlemskapet förutan. Medlemskapet kommer ros i hamn i sinom tid. Sveriges fullvärdiga medlemskap är alldeles för strategiskt viktigt för hela alliansen för att det i längden ska vara praktiskt gångbart för Turkiet att sätta sig på tvären. Låt oss bara inte förlora vår identitet som rättsstat på vägen dit.

ANNONS