Under krigets två första månader betalade Tyskland 90 miljarder kronor för att importera rysk energi. Detta enligt en rapport från Centre for Research on Energy and Clean Air (DN 30/5). Det är en kärnfull illustration av det moraliska dilemma som en rad europeiska länder ställts inför de senaste månaderna. Hur kan vi med öppna ögon skicka dussintals miljarder i veckan rakt i fickan på den president som beordrar övergrepp efter övergrepp i Ukraina?
När sådana frågor riktats till ledarna för de länder som importerar mest ryska bränslen – exempelvis Tysklands förbundskansler Olaf Scholz – har svaret ofta varit ett mumlande om lågkonjunktur och bristande folklig förankring. Rädslan för energibrist är uppenbarligen stark i ett Europa som på många håll är starkt beroende av ryska fossila bränslen.
Visst hade stoppad energiimport från Ryssland haft potentiellt stora konsekvenser på vissa håll. Men man borde inte underskatta viljan bland EU-ländernas befolkningar att bidra. Om Scholz och andra andra EU-ledare istället för att oroa sig över ekonomin gått ut med budskapet om en krigstidsmobilisering för att fasa ut den ryska energin, hade deras befolkningar slutit upp bakom dem. En uppmaning om att sänka värmen hemma till 17 grader för Ukrainas skull hade inte bara gått hem, utan också gjort omedelbar skillnad – enligt en rapport från miljöorganisationen Replanet hade en sådan tillfällig åtgärd kunnat spara 10 miljarder kubikmeter gas för varje sänkt temperaturgrad. Upp till en fjärdedel av den importerade gasen hade försvunnit i ett svep.
Nu riskerar man snarare att ha försatt sin chans att skapa omedelbar förändring. Utfasningen av ryska fossila bränslen pågår visserligen: på tisdagsmorgonen (31/5) enades EU-ledarna (med ett undantag för Ungern) om ett embargo på rysk olja, som en del av ett sjätte sanktionspaket. Men som DN:s sammanställning visar går den för långsamt. Nya eller utbyggda naturgasterminaler, som ska innebära möjligheter till ökade import från andra delar av världen, står inte klara än på ett par år. Utbyggd vattenkraft och biogasproduktion, som exempelvis Österrike planerar för att ersätta den ryska naturgasen, tar ännu längre tid.
Att det finns tillräckligt med naturgas på annat håll för att ersätta all import från Ryssland hjälper bara i teorin, enligt DN-artikeln. Även om infrastrukturen fanns på plats är leverantörer ofta bundna av fleråriga avtal.
Det är möjligen sant, men räcker inte heller som ursäkt. Rysk naturgas behöver i de flesta fall inte ersättas med annan gas. Om länder som Tyskland var öppna för att återstarta kärnreaktorer, för att snabbstarta nya vindkraftverk och för att ersätta gasuppvärmning med luftvärmepumpar skulle stora delar av – för att inte säga hela – jobbet kunna vara gjort i vinter.
I högtidstalen pratas det om att göra allt för att hjälpa Ukraina, samtidigt som man fortsätter att betala digert för de bränslen som finansierar krigsbrotten. Rädslan för en lågkonjunktur är rent av osmaklig när ukrainare dör i tusentals under den ryska aggressionen. Även EU-ledarna måste vara beredda att ta risker, att offra något, för att stänga av pengaflödet till Putin. Det som först och främst saknas i Europa är inte flytande naturgas, utan politisk vilja att göra allt för att isolera Ryssland.
