Helena Jäderblom, kommissionens ordförande, överlämning av betänkandet-  Granskning av arbetet med att försöka uppnå frigivning av Dawit Isaak och Gui Minhai till regeringen.
Foto: Marko Säävälä/ TT / kod 12070
Granskning. I en nyligen släppt rapport granskas Sveriges hantering av fallen Gui Minhai och Dawit Isaak. Helena Jäderblom, kommissionens ordförande. Bild: Marko Säävälä/TT

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Tyst diplomati och högljudda misstag

Arbetet har varit intensivt och ihärdigt, men det har funnits ett antal brister i hur Sverige hanterat fallen Dawit Isaak och Gui Minhai.

ANNONS
|

Antalet dagar i fängelse tickar obönhörligt uppåt. Journalisten Dawit Isaak har suttit fängslad utan rättegång i Eritrea sedan 2001. Förläggaren och författaren Gui Minhai har på motsvarande sätt hållits fängslad i Kina sedan han år 2015 kidnappades från Thailand.

Eftersom de båda är svenska medborgare arbetar Utrikesdepartementet och ambassadörerna till respektive land för deras frigivning. Hittills har det varit utan framgång. Både Kina och Eritrea är grymma diktaturer, utan tillförlitliga, oberoende rättssystem och med dålig respekt för mänskliga rättigheter och internationella konventioner.

Det är lätt att se bristen på konkreta resultat, i form av frigivanden eller åtminstone bekräftelser på att de lever, som ett misslyckande. Mycket kritik har riktats mot den "tysta diplomati" som präglat svenskt arbete för deras frigivning, men samtidigt är det svårt att säga vilken väg som skulle vara bättre. I den rapport som nyligen framlagts av den kommission som fick i uppdrag att granska hanteringen av fallen riktas ingen kritik mot valet av strategi – istället är bilden att arbetet har präglats av stort engagemang och hög intensitet. Om än i det tysta.

ANNONS

En tråkig tillika allvarlig detalj är dock att kommissionen inte fick ta del av all dokumentation i Dawit Isaaks fall, trots att beskedet på förhand var att de inte skulle stoppas av någon sekretess. Att man därför riktar kritik mot UD är befogat.

Även ett antal brister i frigivningsarbetet pekas ut i rapporten. Kommissionen menar exempelvis att dokumentationen och kunskapsöverföringen i fallen behöver stärkas. Det är fall som pågått över lång tid, det blir tydligt inte minst av det pärlband av ministrar och ambassadörer som hanterat Dawit Isaaks fall genom åren – från Jan Eliasson via Carl Bildt och Margot Wallström till Ann Linde, och nu Tobias Billström. Det kommissionen föreslår är inte mer komplicerat än att grundläggande fakta ska sammanställas kontinuerligt i den här typen av komplicerade fall, för att finnas tillgängligt för de som arbetar med dem. Dessutom, menar kommissionen, borde man säkra att det alltid finns analyser av rättsläget och vilka regler och bestämmelser som är tillämpbara att tillgå, för att underlätta arbetet.

Mest tragiskt i sammanhanget är dock den sista bristen: kommissionen ger rekommendationer på hur arbetet med den här typen av fall kan stärkas i det inledande skedet. Där ser man nämligen ett antal snedsteg i hanteringen. Att stärka rutiner är förstås bra om ett liknande fall skulle uppstå i framtiden. Problemet är bara att det är för sent för Dawit Isaak och Gui Minhai.

ANNONS

På vissa punkter hade kritiken även kunnat vara hårdare och tydligare. När Dawit Isaak frisläpptes några dagar år 2005 gjorde svenska tjänstemän uttalanden som fick det att låta som att frigivandet skett tack vare dem – något som provocerade Eritrea, och tros ha bidragit till att han åter fängslades. Det är ett enormt grovt snedsteg som inte tydligt klarläggs i rapporten utan bara nämns i förbifarten och som därmed inte heller blir en nedtecknad lärdom för politiken. Tyst diplomati är inte fel väg, men tydlig kritik vid granskningar behövs om vi ska undvika att begå samma misstag om och om igen.

LÄS MER:Kritik mot fallen Dawit Isaak och Gui Minhai

ANNONS