Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ukrainska flyktingar. Bild: Mirek Pruchnicki / Unsplash
Ukrainska flyktingar. Bild: Mirek Pruchnicki / Unsplash

Jesper Ahlin Marceta: Ukraina är “en av oss” – men spelar det roll?

Borde vi bry oss mer om flyktingar från Ukraina än flyktingar från Afghanistan eller Syrien? Att döma av den senaste tidens engagemang tycks det finnas en starkare vi-känsla mellan svenskar och ukrainare. Ukraina hör till oss, på något sätt. I samarbete med idétidskriften Liberal Debatt har ledarredaktionen låtit skribenten Jesper Ahlin Marceta tala med filosofen Lena Halldenius om vad som är rätt och fel i flyktingkrisen.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sverige är fullt. Budskapet från Sverigedemokraterna var tydligt: inte en enda flykting till ska komma hit. Tvärtom. Nu borde vi istället tala om återvandring – att få folk att lämna Sverige.

Men plötsligt vände SD. Samma personer som nyligen ansett att Sverige är “fullt” vill nu ta emot flyktingar från Ukraina.

Kanske är det inte så konstigt. Ukraina är ett europeiskt land. Fågelvägen är det närmare mellan Stockholm och Kiev än mellan Stockholm och Paris. Dessutom är kulturskillnaderna mellan Sverige och Ukraina mindre än mellan exempelvis Sverige och Afghanistan eller Syrien.

Rent psykologiskt tycks det finnas en starkare vi-känsla mellan svenskar och ukrainare. Ukraina hör till oss, på något sätt.

Det är helt enkelt omänskligt att föreställa sig att en förälder inte skulle prioritera sina egna barn framför andra.

“Det är uppenbart att människor rent moralpsykologiskt känner en särskild gemenskap med vissa människor snarare än andra. Det måste vi ha förståelse för”, förklarar Lena Halldenius, som är professor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet. “Sen är ju det en öppen fråga hur normativt starkt det är, hur rättfärdigad en sådan gemenskap är i ljuset av andra hänsyn.”

“När man pratar om närhetsprincipen i det här sammanhanget så är det annat än i vardagliga sammanhang”, fortsätter hon. “Det är moraliskt rimligt att vi prioriterar våra nära vänner eller vår nära familj. I sådana små gemenskaper har vi täta och upparbetade band. Det är helt enkelt omänskligt att föreställa sig att en förälder inte skulle prioritera sina egna barn framför andra. Då förstår vi inte mänskliga relationer.”

Det är inte rimligt att kräva att människor ska lyfta sig över sina omedelbara sociala sammanhang och underkasta sig högtflygande moraliska påbud, som exempelvis att inte göra skillnad på sina egna barn och andras. Människor fungerar inte så. Och eftersom de inte fungerar så kan vi inte kräva att de ska prioritera bort sina egna barn.

Lena Halldenius Bild: Lunds universitet
Lena Halldenius Bild: Lunds universitet

“I vissa situationer”, fortsätter Halldenius, “så är upplevd gemenskap en rimlig grund för att agera eller ta ansvar. Om det är så att människor är motiverade att hjälpa och bistå nu i den här situationen för att de upplever någon slags fryntskap med Ukraina så är det jättebra, ett exempel på mänsklig empati.”

“Men om samma förhållningssätt”, fortsätter hon, “leder till att personer som är i motsvarande behovssituation, motsvarande utsatthet, inte får hjälp – då tror jag ändå att de flesta skulle gå med på att det är ett moraliskt problem.”

För mig tycks det finnas ytterligare en dimension av gemenskap i fallet Ukraina. Det är inte bara en nation i vår geografiska närhet, en kultur som ligger nära den svenska i allt från mat och musik till religion och levnadssätt. Kanske känner vi en särskild närhet till landet för att Ukraina höll på att utvecklas till en blomstrande liberal demokrati, och att Ryssland krossade den utvecklingen?

“Jag håller med om att det finns någonting extra gräsligt med just att det är en demokrati under utveckling som nu slås sönder”, säger Halldenius. “Vi reagerar starkt i gemenskap – en demokrati med en annan – mot basis av en principiell position att den typ av institutioner är sånt som alla borde ha rätt till. Det är ett extra moraliskt lager på konflikten.”

“Men samtidigt”, fortsätter hon, “påverkar inte det våra skyldigheter gentemot enskilda personer som drabbas av krig. Skyldigheterna är lika starka oavsett. Man kan vända på det. Människor som lever i statligt förtryck under våldsamma institutioner, där ett krig inte slår sönder en demokratisk resning, är sådana människor mindre skyddsvärda? Det förefaller bisarrt.”

Jag tror att Lena Halldenius har många viktiga poänger. De mänskliga rättigheterna kräver att vi utvecklar institutioner som skyddar människor som är i behov av skydd. Vi kan inte förlita oss på en plötsligt uppblossande empati, som bara triggas när vi upplever gemenskap med dem som behöver vår hjälp.

Jesper Ahlin Marceta Bild: Privat
Jesper Ahlin Marceta Bild: Privat

Men kanske har jag förstått hela problemet fel. Det är möjligt att närheten till Ukraina inte över huvud taget har med människors reaktioner att göra nu.

“För mig är det osäkert”, säger Halldenius, “om det stora och fantastiska engagemanget för Ukraina verkligen baseras på en närhetsprincip eller på en djup mänsklig upprördhet över den omänskliga och orättvisa situationen. Ilskan över det här orättfärdiga kriget och dess kostnader, den föreställer jag mig är tillräcklig för att ge upphov till den här responsen.”

Hon har nog rätt. Det är inte bara vår vi-känsla som får oss att känna med Ukraina. Tragedin som sådan, helt oberoende från vår upplevda gemenskap, är en tillräcklig motivation för att vi ska sluta upp bakom Ukraina och hjälpa dem som behöver oss.