Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jiyan Behrozy, ledarskribent på TTELA. Bild: Stefan Bennhage

Undrade ni var mördarens pappa var?

Det finns nog en rad orsaker vi kan föreställa oss till varför papporna inte var med när barnen bad pensionärerna om ursäkt. Men vad gör det om vi slutar kritisera goda handlingar utan att röra i vilka som inte var närvarande och röra om i grytan ännu mer. Det blir ju nästan taktlöst och obehaglig att godhet inte är gott nog.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det finns olika typer av fäder, arbetsnarkomanerna, den empatilöse pappan, den frånvarande pappan, den ansvarslöse pappan, den avlidne pappan och den omogna pappan. De finns också fäder med full närvaro i barnens liv. Den ansvarsfulla pappan, den engagerade pappan, den sympatiska pappan och kanske även pappan som skäms. Vi kan säga vad vi vill om pappornas frånvaro den dagen då det skulle bes om ursäkt, men sanningen är den att vi inte har någon aning om varför de inte var där. Och ärligt talat så spelar det ingen roll just nu. Men en sak är säkert, det allra viktigaste var att just mammorna var där, för det är de som ägnar de flesta timmarna åt barnen i deras uppfostran, även om det givetvis är viktigt med pappornas närvaro när det eskalerar eller när barnen gör gott också.

Mammornas närvaro är däremot totalt avgörande för hur barnen kommer ha för syn, uppfattningar och inställningar i livet i deras uppväxt. Inställningar som kommer prägla de olika valen de gör och handlingar under årens gång. Inte för att mamman är viktigare än pappa, men för att de just spenderar mest tid med barnen. En sanning många säkerligen inte vill höra eller ens veta av, och såhär ser det ut överallt i världen tyvärr.

Jag har fått mejl och kommentarer om var pappornas sorg är och varför de inte var på plats. Men varför kan människor aldrig vara nöjda över det goda som sker utan att behöva kräva mer eller dra det så långt att det nästan blir osmakligt? Vem förväntade sig en ursäkt av Anton Lundin Pettersons föräldrar eller andra anhöriga efter skolattacken i Trollhättan? Vart var alla krav och kommentarer då om att få ursäkt från deras anhöriga? För visst lider familjerna till terroroffren fortfarande, och säkerligen även Petterson-Lundins mamma som frågade polisen om hon har rätt att sörja sin sons död, när hon i mötet med polisen fick veta att det är hennes yngste son som utfört dådet. Och självklart ska även hon få sörja.

Det jag försöker komma fram till här är att ibland kan det räcka med att se det goda en människa gör, utan att kräva mer eller vara kritisk till ens goda handling. Ska vi börja kritisera goda handlingar, av människor som redan sörjer eller skäms, iaktta allt som rör sig kring dem som vill göra rätt för sig, och aldrig nöja oss - då får vi ta upp fler exempel och även utkräva ursäkter och närvaro av anhöriga till fullvuxna mördare också.