Det kan knappast ha undgått någon att flera schimpanser sköts på Furuviksparken i Gävle före jul (14/12). Enligt Furuviksparkens VD tog sig aporna ut ur hägnet genom att själva öppna fönstren och en dörr (SR, 17/12). Djurparken har fått kritik för att man inte använde bedövningspilar istället för att skjuta skarpt, men dessa pilar har kort räckvidd och tar tid innan de börjar verka. Schimpanser ses som ett “högriskdjur” och djurparken ansåg inte att det fanns något alternativ till det valda förfaringssättet. En beskrivning som ordföranden för Jane Goodall Institute, Patrick van Veen, emellertid ifrågasätter (SVT, 16/12).
Huruvida det var rätt eller fel att skjuta skarpt lämnar jag till expertisen att orda om, men uppenbart är i vilket fall att djuren gick det tragiska ödet till mötes till följd av ett påtvingat fångenskap och dessutom i samband med vad som synligen kan tolkas som ett uttryck för nyfikenhet och frihetslängtan bortom buren. Frågan om djurparkernas moraliska existensberättigande ställs på sin spets när djur som till 99 procent delar vårt DNA blir ihjälskjutna till följd av en fångenskap som upprätthålls för vårt nöjes skull.
Modern forskning tyder på att inte bara schimpanser, utan även andra däggdjur och till och med från människor avlägsna djur som humrar har subjektiva upplevelser. Åtminstone vet vi att deras hjärnor och nervsystem rent objektivt reagerar på liknande sätt som våra i situationer när de exempelvis utsätts för stress eller smärta. Givet att det faktiskt förhåller sig så är det svårt att hitta hållbara argument för att vi behandlar djur som medel istället för mål i sig själva. I alla fall argument som inte går ut på att människor är moraliskt överlägsna.
Ett pragmatiskt förhållningssätt är samtidigt oundvikligt. Vår civilisation kan inte förenas med annat än att vi människor i någon mån besitter ett högre värde. Det lägger dock inte hinder i vägen för att behandla djur utifrån vetskapen att de är kännande varelser. Kanske är då djurens rättigheter i djurparkerna fel ände att börja i när vi parallellt föder upp och slaktar djur under vedervärdiga förhållanden, i industriell skala.
Samtidigt anknyter djurparksfrågan i grunden till samma sak – djuren som medel istället för mål. Att i djurrättens namn förbjuda parkerna vore kontraproduktivt eftersom det förutsätter avlivning av praktiskt taget samtliga resterande djur. Ett skärpt krav på att klimatet och storleken på de inhägnader där djuren vistas tillåter ett så naturligt liv som möjligt vore knappast oskäligt. För vad har schimpanser egentligen i små glasburar i Sverige att göra?
