Varför bromsa nu?

Ett pragmatiskt erbjudande lades fram men kastades snabbt i papperskorgen. Tror C och L på allvar på ett bättre alternativ?

ANNONS
|

Ulf Kristersson skrattade. Det finns för borgerligt sinnade egentligen ingen större anledning till munterhet i dag, även om solen förvisso skiner. Solen är till och med stark och detta betyder av allt att döma att himmelen inte har ramlat ned. För det var just som svar på en fråga om detta svindlande förhållande mellan jord och rymd som skrattet utbröt som avslutning på presskonferensen där Kristersson i riksdagen tillstod att han ”kört in i kaklet just nu i alla fall”.

Vad handlar då himlens nedfallande om? I en P1-utfrågning få dagar innan valdagen blev Kristersson, liksom i flera andra intervjusammanhang, pressad på hur han ställer sig till att (försöka) bilda en regering bestående av enbart Moderaterna, möjligen ackompanjerade av KD. I P1-intervjun hette det från Kristersson att en sådan fråga kunde bli aktuell först när himmelen faller ned, och även övriga alliansledare avfärdade i liknande ordalag tanken som närmast verklighetsfrånvänd.

ANNONS

Himmelen verkar just nu alltså stå kvar men under fredagen kom det tidigare så känsliga ärendet ändå upp som ett alternativ på bordet. Ulf Kristersson skisserade, inför det talmansmöte som skulle äga rum på tisdag men i stället tidigarelades till i dag, upp de två alternativ han just nu såg som tänkbara. Det handlade om att antingen låta C och L gå fram med en alliansregering till votering trots allt, eller att just pröva förutsättningarna för en en regering med ett eller flera övriga allianspartier. I det senare scenariot skulle tät samverkan ske med de borgerliga partier som valde att ställa sig utanför.

Första alternativet föll av naturliga skäl, C och L såg det som otänkbart med tanke på att de rödgröna är större. Det andra verkade vara en svårare nöt att knäcka trots att frågan svävat som en osynlig ande över hela valrörelsen. Om mittenpartierna inte känner att de vill eller kan regera men ändå gärna fortfarande vill ha ekonomiskt liberal politik kan detta vara mer aptitligt än att sätta sig i trotsig standardopposition eller att regera om de inte upplever det som legitimt.

Med en intensiv helg bakom oss, där presskonferenser avlöst varandra, står vi utan tvekan inför ett politiskt förändrat läge. Ingen vill uttala att Alliansen har upphört men trots de sansade ordvalen syns frustrationen mellan raderna. Både C och L avvisade Kristerssons invit och L:s Jan Björklund började rentav lyfta andra tänkbara alternativ i form av en S-M-regering, något han även öppnade för under valrörelsens slutskede men nu med annan tyngd. Ingen av partiledarna uteslöt under lördagen att sitta i en Löfvenledd-regering.

ANNONS

Centerledaren Annie Lööf gick så långt som att kraftigt hoppas att Kristersson nu skulle dra tillbaka sitt förslag. Med emfas instämde hon i Björklunds idéer som intressanta och menade att alla allianspartier måste ingå för att det ska kunna kallas alliansregering.

Varje parti har frihet att utarbeta en hållning men det står alltså här klart att C och L i detta läge verkar föredra en regering med S och M framför en med vare sig själva eller KD. I alla fall med förutsättningarna som finns och dessa är inte okända. Hållningarna går helt enkelt inte ihop. För hur mycket alliansregering vore en sådan regering å sin sida, om etiketteringen nu vore det avgörande?

Helgens agerande från C och L är svårtytt. De erbjöds en pragmatisk lösning där ett jakande, försiktigt prövande svar inte alls hade varit helt oväntat. En regering med M och/eller KD hade, om den fått tillträda, kunnat skapa förutsättningar för en liberal väg framåt samtidigt som mittenpartierna kunde hålla fast vid sina vallöften om att inte själva äntra som ministrar om inte S glatt sa ja till Alliansens maktövertagande.

Visserligen går det att förstå att partierna misstänker att SD-inflytandet kan bli oförsvarligt stort om en borgerlig regering tillträder, men blir det inte just detta synsätt som ger partiet påverkansmakt på allvar? När positioner ständigt ska antas utefter hur SD kan tänkas agera blir i princip varje form av minoritetsregering omöjlig att tänka sig framöver. Och hur skulle en samlad partikraft som brett inkluderar i princip hela underlaget i kammaren förutom V och SD påverka förtroendet för demokrati och politik i samhället?

ANNONS

Eftersom varken M eller S ser ut att vara vidare intresserade av storkoalitioner måste tanken vara att låsningen som markerades i helgen är till för att köpa tid snarare än en lösning.

Det naturliga nu är att sonderingsuppdraget går till Stefan Löfven (S) och han kommer leverera grovsockrade departementsutsikter till Lööf och Björklund. Det gäller således att stå emot nu om inte partierna vill gå Miljöpartiets öde till mötes. Att sitta själva med S kommer innebära en söndersmulning utan vidare mycket eget att säga till om.

Två tydliga tänkbara vägar framåt utkristalliserar sig och det är viktigt att ha med sig att Lööf och Björklund inte nödvändigtvis är synkade i detta. Den utdragna processen kan ge de två partiledarna retorisk-moralisk uppbackning att uppgivet senare använda stiluttryck om att de önskvärda alternativen dessvärre fallit och att det därmed återstod att välja väg mellan de två statsministerkandidaterna Förhoppningsvis blir då Kristersson-försöket ändå vägen framåt. Svik inte väljarna som faktiskt trodde att Löfvens år i Rosenbad till slut var över.

LÄS MER:Teatern kring Alliansen löjlig

ANNONS