Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jiyan Behrozy, ledarskribent på TTELA. Bild: Stefan Bennhage

Vem ser mammornas sorg?

Jag vet på förhand att det här inte kommer vara en omtyckt text. Förståelsen och medmänskligheten har berövats av de som dömer hårt, innan de fått se båda sidor av myntet. Jag vill ge er bilden av mammornas bedrövelse över sina barns handlingar. Den sidan av myntet ingen verkar vilja vända på, men som alla har något att säga till om.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

De ställer sig avsides vid en bil, cirka femtio meter ifrån oss. Jag avbryter samtalet med politikerna som är på plats, för att tala med vem jag tror är mamman till en av pojkarna som kastat sten mot pensionärerna i Kronogården. Mycket riktigt är det en av mödrarna, ledsen och orolig. Bredvid mamman som är först på plats finns hennes son, och den frivilliga tolken Shukri. De är sparsamma med orden och undrar varför jag vill veta vilka de är. Därför att ingen har talat med mammorna ännu, och jag vill veta om mammorna känner så som jag tror att de känner, att de inte är glada över det som skett, säger jag. De bekräftar mina tankar och känner sig trygga med att tala ut.

Hans mamma talar inte svenska överhuvudtaget, det är jag som gått hem till henne och berättat att hennes son finns med i nyheterna och vad han har gjort. Hon har inte kunnat sova eller äta sen den dagen och är väldigt orolig, berättar tolken för mig. Mamman, cirka 150 cm lång och iklädd en gråaktig abaya tittar för det mesta blygsamt ner och försöker förklara sina känslor på sitt hemspråk för tolken. Hon är tårfylld och orolig.

En liten folkmassa börjar hopa sig som består av politiker och oroliga invånare. Det är Liberalerna och Sverigedemokraterna som är på plats. Jag har försökt nå Socialdemokraterna utan framgång, och Vänsterpartiet för att fråga varför de inte är här. Alla partier ska ha fått en inbjudan, berättar Liberalernas gruppledare Anders Castberger. Vänsterpartiets ordförande Mattias Foldemark talar om att han fått inbjudan av en okänd person och därmed inte velat dyka upp. Han säger att han hade kommit ifall han fått inbjudan av PRO:s ordförande, men att han tycker att man inte ska göra en politisk sak av händelsen. Han anser att det är en sak mellan PRO och föräldrarna, och att det är olämpligt att delta i en sån situation. Han tycker även att TTELA har gjort en för stor sak av det som skett. Jag frågar om han inte tycker att det är viktigare att finnas på plats och visa att de bryr sig istället för att tänka över vem avsändaren är. Vänsterpartiet har trots allt starkt stöd i området. Både L och SD var mer eller mindre ointresserade av att tala med mammorna. Men de beklagade sig mycket över att de inte får röster i kommunstyrelsen för åtgärder i området.

De två andra mammorna till barnen dyker också upp. Även de kräver att det ska finnas kameror uppsatta så att pensionärerna kan känna sig trygga.

De tre mödrarna, pojkarna och Shukri går mot lokalen där cirka fyrtio pensionärer sitter. De ställer sig på led, varav en av mammorna som talar svenska greppar mikrofonen och med skakig röst säger:

– Vi vill inte att ni ska lida eller att detta ska hända er igen, barnen har mått jättedåligt hela veckan. Vi är också oroliga och väldigt rädda, folk har stirrat och pekat på oss. Folk har kallat våra barn för gäng, de är bara tio, tolv och tretton år gamla. De är inte såna som folk tror. Ni har säkert barn själva, och vet hur barn kan vara. De är ute och gör tyvärr, busiga saker. Nu är de här för att beklaga och säga förlåt. Vi hoppas verkligen att ni kan förlåta dem.

Många av pensionärerna torkar tårarna, även mammorna. De överlämnar blommor och chokladaskar. Lars-Ove, ordförande i PRO Trollhättan beklagar sig över att det inte görs något åt hela situationen i Kronogården. Han går efter en stunds samtal till politikerna, och sätter näven i bordet och frågar när det ska ske en förändring, när politikerna ska sluta lova saker och gå till handling istället.

Jag undrar också när det ska ske en förändring. Där den blåa sidan av den politiska skalan börjar intressera sig för vad föräldrarna i Kronogården har att säga, och vilka lösningar de vill se på problemen. För som ni kan läsa, vill även föräldrarna att det ska ske en förändring, oavsett om det är deras egna barn eller andra barn som orsakar skada i området.

Jag vill också veta om de röda partierna ser problemen för vad de är. Jag vill veta om de vid det här laget inte förstått hur utvecklingen kan te sig för barn i situationer där föräldrar inte talar någon svenska alls, om man inte kommer med åtgärder i tidig ålder i områden där barnen har mer makt än föräldrarna på grund av språket. Medan dessa barn har funnits i medier över hela landet har mammorna fortsatt vardagen på grund av att de inte har språket med sig. Dessa problem löser sig inte med tiden, tvärtom, med tiden kan det vara för sent för barn i hela staden om man inte ser problemen för vad de är och gör en total förändring av saken. Fortsatt segregation är däremot den sista lösningen på hela problematiken.

LÄS MER: Blommor och starka känslor på PRO:s bingokväll

LÄS MER: Barn kastade sten mot bingospelande pensionärer

LÄS MER: Ungdomar skrek könsord till pensionärer