En liten skitvaluta. Så beskriver finansmannen Christer Gardell den svenska kronan, samtidigt som han betonar att det inte har sin grund i att Sverige skulle vara svagt (TT, 26/12). Kronan har under året fallit med 15 procent mot dollarn. Valutans begränsade storlek gör den mindre likvid än de större alternativen, vilket medför att handelspartners och investerare ser kronan som en alltför riskabel placering i ett osäkert omvärldsläge.
Gardell själv röstade emot medlemskapet i euron när det begav sig, men har nu ändrat uppfattning. Det kanske främsta argumentet för att behålla kronan har allt sedan omröstningen varit att skydda exportindustrin i svajande konjunktur. Tanken har varit att kronan ska vara möjlig att devalvera för att upprätthålla efterfrågan på svenska varor och tjänster. Men vi lever i en mer globaliserad värld nu, och som DI:s ledarskribent Henrik Westman påpekar (28/12) skapar svenska koncerner med dotterbolag i andra länder merparten av sin omsättning utomlands. Varorna exporteras inte längre från Sverige i samma utsträckning, vilket gör argumentet mindre bärkraftigt nu än tidigare.
I en sammanställning av Dagens industri (17/11), med anledning av att kronans rörliga växelkurs firade 30 år härom månaden, konstateras att den på flera sätt har underpresterat i förhållande till liknande små och exportberoende länders valutor. Bland 12 andra jämförda länder har både reallöneökningarna och BNP-tillväxten per capita varit näst sämst i Sverige de senaste 30 åren. Samtidigt är vi ensamma om att jobba mer istället för mindre än vad vi gjorde för 30 år sen. Skribenterna sammanfattar perioden som medioker för Sverige men också fantastisk för börsen.
Än är siffrorna för året inte färdigställda, men så sent som i somras beräknade EU-kommissionen att Sverige skulle få lägst tillväxt i hela unionen under både 2022 och 2023. Allt negativt med svensk ekonomi kan förstås inte härledas till vår valuta, och i rättvisans namn har vi delvis också kronan att tacka för att vi kom lindrigt undan i den europeiska skuldkrisen för 13 år sen.
Sen dess har emellertid eurosamarbetets regelverk skärpts åt och förtroendet för valutan har stärkts. I takt med den ekonomiska globaliseringens intensifiering har Sveriges penningpolitiska självständighet dessutom blivit alltmer imaginär. På pappret kan Riksbanken fortfarande reglera valutan efter eget behag, men i praktiken är besluten nästan helt i händerna på eurons och dollarns motsvarigheter.
Kronan åtnjuter alltjämt stöd från den absoluta merparten av befolkningen. Bland riksdagspartierna är det bara Liberalerna som fortsatt är för euron – en åsikt som man förståeligt nog sällan saluför. Att skuldkrisen fortsatt sitter färskt i minnet och det faktum att frågan knappt har diskuterats de senaste åren är sannolikt de främsta förklaringarna till opinionsläget.
Men liksom Christer Gardell är det dags för såväl svenska väljare som rikspolitiker att omvärdera det snart 20 år gamla beslutet att stå utanför euron. Mycket har hänt sedan dess, och att det möjligen var det rätta beslutet då är inte liktydigt med att det skulle vara det rätta beslutet idag.
