Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Språkrören Isabella Lövin och Gustav Fridolin vid Miljöpartiets valvaka på Nalen i Stockholm. Bild: Maja Suslin/TT
Språkrören Isabella Lövin och Gustav Fridolin vid Miljöpartiets valvaka på Nalen i Stockholm. Bild: Maja Suslin/TT

Svend Dahl: Vem vill vara miljöpartist?

När Gustav Fridolin i förra veckan meddelade att han tänker avgå som språkrör handlade rubrikerna givetvis om MP:s kris efter fyra år i regeringsställning.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Att partiet var nära att åka ur riksdagen och förlorade sina mandat i många kommuner och landsting talar sitt tydliga språk. Denna berättelse skymmer emellertid sikten för något väsentligare. Samhällsutvecklingen det senaste decenniet har i stort gett de gröna rätt.

Gröna perspektiv genomsyrar i dag samhället på ett sätt som för inte så länge sedan var svårt att föreställa sig. Att fundera över sitt klimatavtryck, och kanske äta mindre kött eller överväga att ta tåget i stället för flyget, är för allt fler något självklart.

Det handlar inte om stora symboliska gester, som att helt avstå från att flyga eller enbart äta vegetariskt, utan om att åtminstone på marginalen väga in klimathänsyn i vardagslivet.

Samtidigt säger just den typen av små vardagliga beteendeförändringar sannolikt mer om kraften i den gröna samhällsomvandlingen än förekomsten av medialt uppmärksammade klimataktivister.

Politiskt märks uppslutningen kring gröna ideal i den nya klimatlag som en bred riksdagsmajoritet ställde sig bakom förra året. På samma sätt som budgetlagen binder upp regeringarna kring en stram finanspolitik, blir klimatlagen ett övergripande ramverk för politiskt beslutsfattande med syfte att minska utsläppen. Målet är att Sverige till 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser. Utsläppen från transporter ska redan på tolv års sikt, det vill säga 2030 ha minskat med 70 procent.

Det signalerar ett grundläggande perspektivskifte i politiken. Det är inte många år sedan gröna idéer betraktades som alarmistiska och verklighetsfrånvända, och förknippades med människor långt ifrån den politiska mittfåran. I själva verket är det intressant att dra parallellen till ett tidigare ideologiskt skifte.

De gröna perspektivens genombrott är en process snarlik den som från slutet av 1970-talet till början av 1990-talet gjorde marknadsliberala idéer till en viktig utgångspunkt för politiskt beslutsfattande.

Hur ska man då förklara att Miljöpartiet misslyckats med att omvandla den gröna samtiden till väljarstöd? I den debatt som lär prägla partiet fram tills det är dags att välja ett nytt språkrör i maj kommer några att peka på att det var fel att av profilera partiet i frågor som skola och migration, när fokus borde ha varit miljö- och klimatpolitiken. Andra kommer att peka på faran för ett litet parti att sätta sig i regering med Socialdemokraterna.

Men tänk om problemet är mer grundläggande? Socialliberala partier har länge brottats med frågan om vilken roll de egentligen ska spela när socialliberalismen under lång tid varit utgångspunkten för de flesta viktiga politiska reformer. Kanske står MP inför en snarlik situation: Gröna perspektiv har blivit så självklara att det är svårt att hitta ett existensberättigande.