Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Spokesman Hans-Juergen Krahl, center, board member of the SDS - Sozialistischer Deutscher Studentenbund (Socialist German Student Union) points to the ceiling during the occupation of the University of Frankfurt am Main, West Germany, May 15, 1968. (AP Photo)
Talesmannen Hans-Juergen Krahl, medlem av SDS - Sozialistischer Deutscher Studentenbund, pekar mot taket under ockupationen av universitetet i Frankfurt i maj 1968.

Martin Hellström: Vet vi inte vad vi gör?

Varför är det så tyst i ett läge där allmänna demokratiska och mänskliga värderingar vi varit överens om ifrågasätts och trampas på?

TTELA Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkrönikörer representerar däremot ett bredare spektrum i debatten.

På 60-talet var studentprotesterna i framför allt västländerna ett tydligt uttryck för studenternas politiska engagemang. I Tyskland var protesterna tätt förknippade med den unga generationens frågor kring huruvida politiker, jurister, poliser, professorer men även de egna föräldrarna hade rannsakats i fråga om sitt agerande eller brist på agerande under nationalsocialismen. Man ville veta om de kände till vad som hade hänt mellan 1933 och 1945 och om de varit delaktiga i grymheterna.

Bland universiteten och professorerna hade det funnits stöd och engagemang för nationalsocialismens omänskliga idéer och skamlösa agerande. Antingen genom aktivt stöd eller som tigande medlöpare som inte stått upp mot en uppenbart inhuman regim. Även efter 1945 kunde dessa medlöpare sitta kvar på sina rektors- och professorsstolar och lära upp krigs- och efterkrigsgenerationen!

Det är därför fullt förståeligt att studentprotesterna riktade sig mot akademin och dess mest traditionella ritualer. Som 1967 i Hamburg och München. Vid rektorsinstallationen 1968 i Frankfurt stals rektorsmanteln. En student tog den på sig och cyklade genom staden och utfärdade fiktiva uppsägningar till universitetets professorer med hjälp av rektorns tjänstestämpel.

Som professor, rektor och medmänniska frågar jag mig ibland när vi kommer att se den typen av engagemang i samhället igen? Och varför är det än så länge så tyst?

Varför är det så tyst i ett läge där allmänna demokratiska och mänskliga värderingar vi varit överens om ifrågasätts och trampas på? Varför är det så tyst när vi i Sverige ser hur politiker från flera partier helt öppet, och på bästa sändningstid, stigmatiserar och skuldbelägger hela befolkningsgrupper? Nu senast när en politiker välkomnade invandrade ”till återvandringståget” med ”enkelbiljett”.

Vi lever i en farlig tid av pandemi. Vi lever i en hotfull tid där världen bokstavligen brinner upp som en följd av klimatförändringarna. Vi lever i en skrämmande tid där miljontals människor världen runt kommer att vara på flykt på grund av klimatförändringarna. Det är för övrigt inte osannolikt att många av dem kommer att vara från Sverige då stora delar av Skåne kommer att befinna sig under vattenytan vid det laget! Och vi lever i en skamlös tid där mänskliga rättigheter åsidosätts för att göra partipolitik och vinna makt.

Vår tid och vår värld präglas av komplexa problem som kräver att vi enas, samverkar globalt och inte faller för enkla och populistiska lösningar; oavsett om vi pratar om bekväm klimatförnekelse eller ”återvandringståg”. Det finns inga ”enkelbiljetter” som kan lösa vår tids globala utmaningar.

Vad kommer vi då att svara de efterföljande generationerna? Att vi inte visste att det skulle påverka klimatet när vi tog flyget till våra semesterorter? Att vi inte visste vad vi gjorde när vi till och med reste till länder som redan stod i lågor eller var översvämmade eller uttorkade som en följd av klimatförändringarna?

Att vi inte visste vad vi gjorde när vi på flera håll i världen röstade fram antidemokratiska partier? Att vi i Sverige valåret 2022 inte visste att det var grundläggande demokratiska värderingar som stod på spel?

Nej! Ingen av oss kommer att kunna säga att vi inte visste vad vi gjorde! Vi vet mycket väl.

Det gäller även oss som arbetar inom akademin. Högskolornas och universitetens roll kommer att studeras. Professorernas och rektorernas engagemang, eller brist på engagemang, kommer att granskas extra hårt – inte minst om man med sådan hög vetenskaplig expertis, samt både statens och akademins värdegrund i ryggen inte agerat eller tagit ställning.

Kommande generationer kommer att utkräva ansvar. Och med all rätt.