Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: TT Nyhetsbyrån, LNB

Malin Lernfelt: Vi behöver både hårdare straff och fler förskollärare

Häromveckan blev ett klipp som polisen i Rinkeby i Stockholm lagt ut på Facebook viralt. Den biträdande närpolischefen tar i klippet upp en händelse där unga pojkar försökt stjäla fikabröd i en matvarubutik. När de blev påkomna drog de vapen.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Polisen vädjar till allmänheten att hjälpa till att stoppa utbredningen av vapen och våld. Desperationen är påtaglig och fullt förståelig. På senare år har antalet skottlossningar ökat snabbt och många människor har förlorat livet till följd av gängbrottslighet. Utvecklingen är tydligast i storstäderna men även i mindre städer ökar antalet unga människor som distanserar sig från samhället, begår brott och skapar otrygghet.

För inte allt för länge sedan var tanken att två unga snattande pojkar skulle rikta vapen mot butikspersonal fullständigt osannolik, i dag är det den verklighet vi alla måste förhålla oss till.

Knappt hade polisens klipp börjat spridas förrän kraven på hårdare tag började ljuda. I det akuta skedet finns heller inga andra vägar än större polisnärvaro, mer övervakning och att rättssystemet markerar tydligare mot unga människor som bryter mot lagen.

Samtidigt är hårdare tag inte hela lösningen. Inte heller att allmänheten ges ansvar för att stoppa våldet. För när det gått så långt att ungdomar – på papperet barn – bär vapen, är det i många fall redan för sent. Vägen till att stå framför bulldisken med en pistol i fickan är lång och börjar redan när barnet är litet. Och när de väl står där finns det sällan en fungerande väg tillbaka.

Pratar man med förskollärare är de flesta tydliga med att de tidigt kan se vilka barn som riskerar att hamna snett. Antingen för att det finns utanförskap och problem i familjen eller för att barnen har ett beteende som gör att de agerar aggressivt, har ett grovt språk och inte kan kontrollera sina impulser på ett för åldern normalt sätt.

Tyvärr är samhället i de lägena ofta allt för passivt. Det finns en stor rädsla från skola och förskola för att kränka människors integritet, vilket gör att man väntar för länge innan – om det inte handlar om vanvård eller våld i familjen – socialtjänsten kopplas in.

I många fall är det tyvärr också så att det saknas tillräckliga resurser när det finns en vilja att göra något på ett tidigt stadium. Både socialtjänst och skola går på knäna vilket leder till att samhället i stället för att agera gång på gång kniper ihop ögonen, håller tummarna och hoppas på det  bästa. Först när det det dyker upp en 13-åring med vapen som dödshotar lärare och misshandlar jämnåriga gnuggar man sig yrvaket i ögonen och anställer extra fritidspedagoger.

Det fungerar ungefär lika bra som att ställa sig på ett tågspår och blunda och hoppas på att slippa en krasch. Ska vi i framtiden slippa pistolhot i matbutiker och poliser som i Facebookinlägg med tårar i ögonen vädjar allmänheten om hjälp är det enda sättet att ge 6-åringarna på glid mest fokus och resurser, inte 16-åringarna.